Samarbetet med andra kyrkotraditioner, eller bekräftandet av dem, var länge en ganska perifer del av min tro. Inte utifrån medvetna beslut utan mer på grund av att det liksom räckte med det egna sammanhanget. De andra kunde väl sköta sig och sitt?

Vetgirighet och nyfikenhet

Men med tiden har ekumeniken blivit mer och mer central för mig, inte genom utplåning av mitt eget sammanhang utan mer utifrån vetgirighet och nyfikenhet. Jag vill upptäcka mer av bredd, längd, djup och höjd hos den Gud jag trott på sedan barnsben och då räcker det inte att gräva där jag står, då behövs även ett och annat spadtag på andra ställen. Därför är jag glad över författare, tänkare och vänner i andra traditioner som kunnat bidra med fördjupande och kompletterande perspektiv in i mitt liv.

Det är förstås inte alltid enkelt detta, inte på långa vägar. Det är nämligen betydligt lättare att känna igen det språk som man själv lärt sig uppskatta och förstå än alla de andra rösterna runtomkring, men är det något pingstdagen i Apostlagärningarnas andra kapitel ­borde ha lärt oss så är det att Anden kommer till uttryck i mångfald och inte enfald. Det står skrivet om lärjungarna:

”De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och och började tala andra tungomål, med de orden som Anden ingav dem. I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas.”

Samma Ande, men uttryckt på olika språk så att olika människor blir tilltalade och förstår. För mig är det en vacker och befriande bild av vad ekumenik kan vara. Då, på pingstdagen i Apostlagärningarna, handlade det rent bokstavligen om olika språk, den ekumeniska förbistringen rör sig på ett annat och mer utmanande plan. Här är det inte språket som skiljer, det är snarare dialekten: Skiftande betoning, varierande språkbruk, växlande ton. Att lyssna bortom de sakerna och upptäcka släktskapet – till och med familjeband – är ofta än klurigare. När kristen tro formuleras på nästan det sätt som jag är van vid, men ändå inte, så är det lätt hänt att avfärda det som annorlunda, snett och fel.

Olika kulturella dräkter

Det kan vara utmanande, men jag försöker lyssna bortom det som initialt skorrar i mina öron och tänka att det kanske behöver sägas på detta för mig annorlunda sätt för att någon annan ska höra och förstå evangeliet. Vi människor är skapade med en rikedom av personligheter och kan utifrån det behöva olika ord och kulturella dräkter för att höra samma sak.

Visst kan det någon gång finnas anledning att ställa sig frågan om det bara är betoningar som skiljer oss åt eller om vi kanske rentav predikar olika evangelium, men det är en slutsats som man ska vara försiktig med och som framförallt aldrig ska slås fast lättvindigt på distans. Det bör i så fall föregås av ett nära lyssnande och utifrån en grundläggande ambition av att försöka upptäcka Kristus hos den andre, en strävan efter att kunna konstatera att det är Anden som framträder på ett annat sätt hos någon annan för att bli till nytta för fler.

Gränser för enheten finns, men mångfaldens Ande som blåser vart den vill är samtidigt en verklighet.

Carl-Henric Jaktlund
Nationell ledare för Alpha Sverige och pastor i Falköpings pingstförsamling