Vi är alla bärare och följare av en kultur. På en ny arbetsplats lär man sig först teoretiskt hur arbetet fungerar genom till exempel instruktioner och visionsdokument.
De sociala koderna som vi också behöver lära oss, ”sitter i väggarna”.
För att förstå kulturen behöver ofta frågan ”hur brukar ni göra med detta?” ställas. Anpassning är i grunden någonting bra för att vi ska fungera som grupp.
Senaste tiden har jag funderat mycket på att det inom kyrkligheten ofta upplevs som känsligt att få kritik. Om en församling har svårt för kritik blir det viktigare att polera fasaden än att vara villig att erkänna att en del saker blivit fel längs vägen. Kritik framförs inte alltid så smidigt, men när människor bär på sår från sammanhanget är det tid att lyssna.
När man vill nå nya människor eller de som försvunnit i periferin blir det viktigt att lyssna in de som lämnat eller intervjua en ny målgrupp som man vill nå. Ett boktips här är till exempel Jacob Langvik 96 lampor som brann. Det ledde till att jag själv började ringa medlemmar i församlingen vi inte sett på länge. Det blev många goda samtal, och jag lärde mig mycket längs vägen.
När vi försöker nå nya människor är det viktigt att vi inte kommer med färdiga svar. Här är jag inte förvånad över att Alpha har varit så framgångsrikt i många år. Alla människor behöver få ställa öppna frågor, utan att få färdigpolerade svar. Själv har jag egen erfarenhet av när detta kan gå fel. Ett exempel var när jag som bibellärare utgick från ett bibelord som, vad jag kunde se, hade minst tre tolkningar. Jag möttes snabbt av svaret ”villolärare”. Instinktivt, ville personen rädda sin tolkning av bibelordet. Detta hade kunnat tysta mig. Instinktivt hände något i gruppen också där det nyfikna ersattes med rädslan att säga fel saker.
Det hade kunnat stanna där, och det mest troliga hade varit att vi alla blev lite försiktiga i hur vi uttryckte oss. Nu tog jag samtalet med personen efter gruppens samling om vikten av att få tänka och tycka olika. Det blev ett bra samtal, där jag insåg att han agerade utifrån sin rädsla för att ompröva tolkning av bibelordet.
Flera gånger har jag själv hört från människor: Tror du man får göra så här? Den frågan kommer inte ur ett vakuum. Någonstans längs vägen tror jag att dessa också har mötts av kommentaren”så gör vi inte här” eller liknande uttryck.
Rädsla kommer från någonstans. Bibeln talar om att rädsla inte finns i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan (1 Joh 4:18a). Versen fortsätter; ”rädsla hänger samman med straff”.
När vi känner oss trygga och älskade, så vågar vi ta kliv. Vår samtid vill visa upp vackra fasader och det brukar vara början på en tystnadskultur. Det är lätt att frestas att polera kyrkan med vackra ord och fraser och så fort kritik framförs om att vi inte lever upp till det vi säger, kommer lätt ett försvar.
Om vi skulle släppa rädslan för en stund och lita på att Gud ger oss mod att söka upp den vi vet är vår motpol och lyssna på vad den har att säga, då tror jag vi kommer bli frustrerade av det vi inte förstår, men även positivt överraskade av andra perspektiv att se på livet.
Johan Winbo
sandaren@sandaren.se
LÄGG TILL NY KOMMENTAR