Andra boken om föräldrarna som gav allt för missionen

Om sina föräldrar har nu radiojournalisten Margareta Andermo skrivit en andra bok. Den slutar där den förra (Men det finns sådant hon inte skriver om…) börjar: strax efter kriget då 15 år av missionärsliv i Belgiska Kongo skulle följa. 

Börjar i Afrika

Den nya boken, Alla dessa längtans dagar, utspelar sig under andra världskriget, men börjar faktiskt också i Afrika. Pappa Hemming är redan där som missionär men får bege sig hem när orosmolnen hopar sig 1938. Från Afrika friar han,den målmedvetne jämtlänningen, till storstadsflickan från huvudstaden. De får en månad tillsammans som nygifta. För Svenska missionsförbundet – som de båda tillhör – har nya uppgifter för Hemming: han skall bli krigsfångesekreterare för YMCA, som KFUM heter internationellt. Marianne, utbildad Röda kors-syster, följer efter. 
I Paris föds deras äldste son. Ett halvår gammal tas han till Sverige och lämnas kvar. Föräldrarna återvänder till kriget på kontinenten. Guds vilja. 
 

Vad är det för gudssyn? undrar jag när jag sitter ner med Margareta Andermo i Immanuelskyrkan i Jönköping. 
– Det har jag funderat mycket på också under arbetets gång. Men gudssyn förändras. Pappa var klar över sin tro och sin kallelse, det var detta som Gud ville. 
–  För mamma var det nog svårare. 
Var det ingen som sa stopp och belägg? Stanna i Sverige, ni är ju småbarnsföräldrar!
– Inte i den närmaste kretsen av fromma missionsförbundare. Där bad man om Guds stöd och vägledning. 
– I den mer yttre omgivningen fanns nog invändningar och funderingar. 
Hemming Andermos arbete börjar i Tyskland. Han får åka till Polen och ser det judiska gettot som ockupationsmakten skapat i Warszawa. Men snart blir det Frankrike och ett ibland tröstlöst arbete hos först allierade krigsfångar sedan tyska. 

Måltider exakt beskrivna

I den välskrivna boken får vi följa både makarnas hårda arbete och krigets utveckling. Deras vardagsliv levandegörs, till exempel är måltider exakt beskrivna, medan bomber bokstavligen faller i närheten av dem. 
Som grund har Margareta Andermo haft flera hundra sparade brev (som ofta dröjde lång tid att komma fram och som underkastades censur), dagböcker och samtal hon haft med sina föräldrar. 
Vad har då överraskat mest? 
– Att vardagen ändå kunde pågå som det gjorde mitt i kriget. Och hur illa tyskarna behandlades när väl Frankrike befriats.
Segrarna skriver sedvanligt historien. 
Hemma i Sverige efter kriget är mamma Marianne bestämd. Nu skulle hon aldrig mer lämna bort sina barn igen (Margareta föds ett par månader efter att nazityskland kapitulerat). Så skulle det inte bli. Redan året ­efter är man tillbaka i Afrika. Och barnen sätts snart i internatskolor i grannland och i Sverige. Kallelsen först, Mästarens mobiliseringsorder. Återigen.