Det är aldrig för sent att kasta ut nätet

Nåden finns alltid där. Vi är inte alltid lika medvetna om den, men den finns där. Den är som en chokladask full av praliner som aldrig tar slut. Nästan som den chokladasken som flera gånger under barn­domen blev undangömd av mina föräldrar för att jag inte skulle må dåligt i längden, men den fanns där, tillgänglig. Man kan ju inte må dåligt av för mycket choklad, eller? Inte av för mycket nåd heller? Men kanske finns det en tid för allt. Kanske känner Gud till våra behov även när vi inte är fullt medvetna om dem. Det skriver jag verkligen inte för att det ska låta fint, det skriver jag för att jag själv har erfarit det.

153 stora fiskar

I dagens evangelietext möter vi lärjungarna och Jesus vid Tiberiassjön. Det var den tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda. Lärjungarna hade inte fått någon fisk under natten men så fort Jesus sa ”kasta ut nätet på den högra sidan om båten” fick lärjungarna inte mindre än hela 153 stora fiskar. Kanske var lärjungarna både trötta och förtvivlade efter den långa natten i båten? Kanske hade de till och med gett upp och tänkte att Jesus inte höll sina löften och att han redan hade övergett dem?

Jag tror att vi människor ser både världen, människorna och allt som existerar i den utifrån de unika glasögonen som skapats och slipats utifrån de upplevelser vi haft under livets gång.

Aldrig för sent

I dag är jag diakon i Equmeniakyrkan och det är en av dessa upplevelser som jag gärna delar här och som har fått mig att inse att det aldrig är för sent att kasta ut nätet på högra sidan om båten när Gud är med.

När jag skulle välja gymnasium kom det en ny läroplan. Man skulle plötsligt ha betyg i fler ämnen än tidigare. Jag älskade att läsa böcker, tala, och var intresserad av både språk och SO-ämnena, men det var en sak jag inte fixade och det var matten. Det var något i mig som gick sönder när jag fick veta att jag nu skulle behöva fokusera på fler ämnen. Som att matten inte var en tillräcklig möda. Det kändes som att hela min framtid hade spruckit i tusentals bitar.

Tog mod till mig

Tills jag en dag hörde ordet ”Folkhögskola” Jag tog mod till mig och ringde en folkhögskola och sa ”Hej, får jag börja på er folkhögskola, jag vet att jag är för ung, att jag inte är 18 år för att påbörja studier hos er, men jag vill så gärna”. Jag blir kallad till intervju och möter läraren och strax därefter får jag veta att jag inte kommer få börja på folkhögskolan. Sen ringer jag till den andra folkhögskolan och den som svarar då hade nog inte ordet ”omöjligt” i sin ordlista. För honom var nästan allting möjligt. En tjej som hade svårt att överhuvudtaget kunna gå på gymnasiet och vars framtid var oklar, gick sedan ut med det högsta omdömet man kan få på en folkhögskolas allmän kurs och blev dessutom diakon.

Prima Singh
diakon Åbybergskyrkan, Vallentuna