De tre författarna beskriver den frikyrkliga rörelsen inifrån, så som vi 80-talister känner den, fast från lite olika horisonter. Ett slags Två nötcreme och en moviebox (en bok från 2003 om att växa upp i Sverige på 1980-talet) för vår egen subkultur, där Jacob och Joachim står för den matigare nötcremen medan Thomas får representera movieboxens mer lättsamma underhållning.

Gemensamt för Jacob och Joachim är deras finstämda men utmanande tonalitet. Joachims agenda är att visa på det mirakulösa i det vardagliga, långt bort från det extatiska och extraordinära. Vad som slår mig – utöver hur väl På väg speglar det teologiskt skarpsinniga – är hur vi i denna generation tycks återkomma till ungefär samma frågor.

Joachim ger adekvata kommentarer till den opinionsbildning som producerats av framförallt Joakim Hagerius från Dagens ledarsida under vad Daniel Alm refererat till som ”Knutbyveckan”. Ett problematiserande av gränserna mellan sund karismatik i formen av tilltron till en Gud som både kan och vill hela i relation till grytor som kokar över, apostoliska ledarskap, profetiska tilltal och en mekanisk gudsbild i en fallen värld ställd under förgängelsen.

Nästan sömlöst utvecklar Joachim ett resonemang kring frikyrklig vidskeplighet där vi tillskriver popkulturella uttryck, döda ting och objekt en makt och inflytande över våra liv som han argumenterar för saknar stöd i Bibeln. Han för ett sunt resonemang – som nog framförallt kommer falla i god jord hos gamla missionsförbundare – kring hur vi väckelsekristna hamnat vilse och i otakt med vår samtid, och ger förslag på hur vi genom en förändrad inställning till frälsningen och våra medmänniskor utanför frikyrkan i kombination med en reviderad självbild, kan skapa bättre förutsättningar för oss att om 20–30 år inte känna den genans vi gör i dag då vi läser om syndakataloger, svavelosande förmaningar och summariska uteslutningar.

Joachim berättar om en resa han gjorde tillsammans med Frizons ledningsgrupp till Israel och Palestina. Här gör han en spännande referens till Amos Oz analys av Mellanösternkonflikten. Hur två offer för samma mobbare sällan utvecklar den solidaritet till varandra som man kanske hade kunnat tro, utan istället ser förövaren i varandra.

Utsagan känns närmast profetisk i relation till den nationalkonservativa rörelsens framväxt (ofta uttryckt i den vita manliga underklassens figur) i välfärdsstatens ruiner – kanske inte minst i relation till hur andra marginaliserade grupper valt att bemöta dessa individer och deras aggressioner?

Identitetsvänstern och identitetshögern. Två offer för samma förövare. Två offer som ser just spegelbilden av sin anonyme förtryckare i den andre!