Här börjar en ­kärlekshistoria

Men tänk att denna kärlekshistoria börjar med en tom grav. En tom grav. Det som i dag är den stora kristna kyrkan började i det lilla sammanhanget, i den tomma graven. En historia som för mig är en historia som andas kärlek i allra högsta grad, alltså en kärlekshistoria.

Påsken en kärlekshistoria

Påsken är så mycket mer än bara sillen och ägget, (även om jag måste erkänna att sill är väldigt gott) påsken är en kärlekshistoria där jag, du och Jesus skriver poesi tillsammans. En kärlekshistoria som uppstår varje gång du kliver in i kyrkan och någon ”ser” dig. En kärlekshistoria där du ser Gud och Gud ser dig, ibland till och med genom andra människor.

När jag var yngre brukade min mor alltid säga att ”Gud bor i godhetens hjärta”.

Den enskilda människan i centrum

Jag brukade säga att jag ville ”förändra världen” Jag ville på något sätt bli en del av det arbetet som på något sätt kunde förändra och förbättra världen. Så som 15-årig så stod jag där och gjorde min alldeles första prao i Sveriges riksdag. Men ganska tidigt insåg jag att det faktiskt inte går att förändra hela världen, men att man kanske kan göra det i sin närmaste omgivning genom att sätta den enskilda människan i centrum och börja där. Genom att finnas där, och genom att ”inte” överge människan och sin tro till den kärlekshistorien som började under påsken. Utan denna kärlekshistoria skulle vi inte ha haft någon kyrka.

”Påsken är en kärlekshistoria där jag, du och Jesus skriver poesi tillsammans”

En kärlekshistoria som förenar människor utspridda över hela världen, en kärlekshistoria som inspirerat inte bara samhällskulturen och civilisationen utan också de grundläggande mänskliga rättigheterna som både förändrat och förbättrat världen.

I en av mina favoritpsalmer sjunger man ”Se hur gudsvinden bär hur den lyfter just här du får komma precis som du är, Vad som än händer på din färd så vandrar uppståndelsen emot dig inget kan skilja dig, nej ingen kan röva bort den kärlek som åtrår ditt Ja.”

Dödsskuggans dal

Och i dagens evangelietext möter vi en Gud som älskar oss mer än något annat, en Gud som genom sin son Jesus går ända in i mörkrets avgrund och dödsskuggans dal. En Gud som på ett omänskligt och brutalt sätt blir korsfäst för att vi ska kunna leva. En Gud som håller sina löften och uppstår från mörkret, från det omöjliga. En Gud som även efter allt detta enbart bryr sig om oss. Den Gud som till och med då säger ”och jag är med er alla dagar till tidens slut.” Och visst är det så lyckliga kärlekshistorier slutar?

Prima Singh
diakon Åbybergskyrkan, Vallentuna