Kan du dra upp Leviatan med krok?

I augusti flyttade Lyra Koli och hennes make Matti Koli till Mariehamn, den åländska staden mitt emellan Lyras hemland Sverige och Mattis hemland Finland. Här jobbar Matti på Regnbågsfyren, en förening som arbetar med hbtq-certifiering.

När Sändaren hälsar på har parets centralt belägna tvåa precis fått några återvunna möbler: en soffa, en fåtölj, några bord. En liten bokhylla är tätt packad med böcker av och om Iris Murdoch, en brittisk filosof som Lyra Koli ska undersöka under de närmaste årens doktorandstudier.

Lyra Koli, som tidigare skrivit flera uppmärksammade romaner, har i dagarna utkommit med sin första diktbok Leviatan. I den samlas röster som försöker förstå det bibliska odjuret och enligt baksidestexten är boken ”en långdikt om vad det innebär att tro”.

– Jag fastnade för en formulering i 1917-versionen av Bibeln, där Gud i Jobs bok säger ”jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad”. Det är en så okarakteristisk sak av Gud att säga, att dra en 34 verser lång ”rant” om Leviatan. Det blir nästan komiskt: ”Nej, jag tänker inte vara tyst, jag tänker fortsätta tala om Leviatan”, säger hon.

I den gamla Bibelns uppslagsdel står det att Leviatan är en krokodil.

– Det känns helt absurdt, han blåser ju eld.

Lyra Koli började bearbeta bibeltexten i Job 40-42 till poesi, utan att kunna sluta.

– Jag googlade Leviatan och steg ner i ett kaninhål av kreationister, bokstavstroende, World of Warcraft-spelare och PR-företag – och hade väldigt kul åt hur de förklarar det här vidundret som på något sätt är ett bevis på skapelsens övermakt, eller Guds övermakt. Det fascinerar mig att ett odjur som troligen inte finns i den materiella världen ändå kan bevisa Guds övermakt över människan.

Gud frågar om Job kan dra upp Leviatan med en krok. En omöjlig uppgift, lika omöjlig som det är för människan att ta kontroll över Guds skapelse – lika omöjligt som det är för människan att med ord ringa in vad det är att tro.

– Om man ska beskriva skapelsens övermakt, varför inte göra det genom en tsunami eller en orkan? Varför tar Gud till det här fantasmatiska djuret? Vad säger den om vad det är att tro? Hur mycket är fantasi i tro och hur mycket är verklighetsuppfattning?

kan du dra upp leviatan med krok?
det är en retorisk fråga, job kan inte det

hans gaps dörrar, vem vill öppna dem?
svar: ingen vill det

runtom hans tänder bor ju förskräckelse
leviatan har också
en väldigt speciell andedräkt

när han fnyser, strålar det av ljus
från hans näsborrar utgår rök
hans andedräkt framgnistrar eldkol
och lågor bryta fram ur hans gap

(Ur Lyra Kolis bok Leviatan)

I och med den lilla diktboken med ett sjöodjur på pärmen blir det tydligt att Lyra är en författare som vill och kan resonera kring tro, något som kanske gått förbi i mottagandet av hennes tidigare böcker.

– I klimatdystopin Allting växer heter ju bokens delar ”Själen”, ”Naturen”, ”Döden” och ”Nåden”, men trots det var det få som uppmärksammade att det fanns en religiöst tematik. Det finns en viss oförmåga att hantera trosfrågor i den svenska litteraturreceptionen.

Det kan handla om begreppsförvirring.

– När troende säger Gud, är det någonting ogripbart, oändligt, allt genomsyrande. Men när icke-troende säger Gud är det som en pappfigur. Då är det svårt att kommunicera, trots att vi är upptagna av samma livsfrågor. Det är inte radikalt annorlunda att vara människa om man ser sig som troende eller inte.

En kritiker skrev att Leviatan är en intellektuell bok som inte är sårbar.

– Icke-troende ser ofta trosfrågor som intellektuella problem. Filosofin har länge varit upptagen med det ontologiska gudsbeviset som ett logiskt problem. Men då har man missat poängen, för det är ju själva kärleken till Gud som är beviset för Guds existens. Utan den blir det bara en tom lek med abstrakta koncept.

Kunde du ha debuterat i litteratursverige med den här boken, som så tydligt handlar om tro?

– Ja, absolut. Läget håller på att förändras. Det finns flera yngre författare – kristna, judiska, muslimska, icke-religiösa – som nalkas trosfrågor på ett nytt sätt. Alla förlag letar väl efter bra litteratur oavsett form. Sen finns ju fördomar, till exempel att fantasy inte är finlitteratur, att trosfrågor inte riktigt har ett djup eller att en berättelse om queer kärlek inte skulle vara lika allmängiltig som en om heterosexuell kärlek.

Hon tror att trenden med att unga intellektuella tar sig an trosfrågor handlar om att vi kommit ut på andra sidan efter årtionden av kritik och dekonstruktion av dogmer.

– I dag är det snarare den skeptiska impulsen som har blivit till den stelnade. Dessutom är vårt samhälle så kapitaliserat och digitaliserat att det inte längre finns en sekund när man har tråkigt, och faktiskt öppnar sig för vad det innebär att vara människa. Då är behovet stort av att bara sitta i kyrkbänken en timme utan att kolla mobilen.

Men det är inte så att Lyra kommer ut som kristen i och med att Leviatan rullas ut från tryckeriet.

– Vad betyder det ens att ta på sig den etiketten? För mig är religion inte en individuell fråga, utan snarare att vi är beroende av ett historiskt-kulturellt ramverk för att ha ett språk att närma oss livsfrågor. Och det språket genomsyrar oss, även när vi lever i ett sekulärt samhälle.

Trots att Lyra inte växte upp i ett troende hem fick hon med sig det kristna ramverket, till exempel från skolans kristendomsundervisning och skolavslutningar i kyrkan.

– I kulturell bemärkelse var jag ju kristen redan som liten, marinerad i en protestantisk tradition, till den grad att andra traditioner känns främmande för mig. Går jag in i en guldsmyckad katolsk kyrka står jag bara och undrar: ”Hur kan ni närma er det ofattbara genom all denna världsliga rikedomen?”

Av en slump hittade Lyra mystikern Simone Weils bok Väntan på Gud i grovsoprummet, och började läsa.

– Hon gav ett språk för det jag upplevde när jag träffade min partner. Att det är någonting i kärleken som går utöver kärleken, något som är större än våra liv – något evigt. Kärleken tvingar oss att förhålla oss till döden och livet.

Det finns ofta en föreställning bland icke-troende att man kan närma sig de existentiella frågorna på egen hand, och abstrahera dem ur sitt sammanhang.

– Men den kristna traditionen har formulerat sig kring detta sedan antiken. Förstår man inte hur mycket kunskapsrikedom och livserfarenhet det finns där? Varför ska man inte närma sig det? Det har jag svårt att förstå.

Lyra vill inte konstruera någon ”självhagiografi” om hur hon blev troende.

– Det är klart att jag haft ögonblick när jag känt att saker förändras. Till exempel under min vigsel, när prästen sa ”Gud är kärlek” och jag för första gången förstod innebörden av orden som jag tidigare avfärdat som en floskel. Men jag ser en fara i att hänga upp oss på individuella upplevelser, för det gör tron till ett attribut för enskilda personer snarare än en världsbild. Det relevanta borde i stället vara att ödmjuka sig inför Gud och lägga av sig det där.

Det kan vara därför som Lyra inte har låtit döpa sig ännu.

– Delvis har jag flyttat mycket och inte kunnat förbinda mig till att gå i dopsamtal. Men jag undrar också om det ens är viktigt. Hur viktigt är det att säga att jag är kristen eller inte kristen?

Att bli kristen är i någon mån att skriva under en kollektiv världsbild. Om Lyra döps i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland till exempel, kunde det betyda att hon implicit godkänner att man inte viger samkönade par.

– Jag befarar också att jag skulle sluta tänka och brottas med det ofattbara om jag kallade mig kristen. Jag vill bevara ett öppnande sätt att tala om trosfrågor.

Stockholms domkyrkoförsamling är en av de platser där Lyra firat gudstjänst. När hon började göra det fick hon tillgång till ett annorlunda samtal, både med troende och icke-troende.

– När jag säger att jag varit i kyrkan uppstår ett förtroende att prata trosfrågor med mig. Det blir innerliga samtal om livet, döden och kärleken. Det är frågor som inte kan att behandlas tillräckligt teoretiskt eller ens estetiskt utan som har en teologisk dimension. Det är klart att det finns andra sätt, men något går förlorat om man rör sig helt och hållet utanför den religiösa sfären.

Att fira gudstjänst var något som nötte bort Lyras stolthet, och hon blev en anonym person som önskade Guds frid åt sin bänkgranne.

– I den reduktionen av mig själv kände jag en närhet till Gud. Det är den närheten jag är rädd att förlora om jag sa ”jag är kristen, det här är min kyrka, jag tror på de här dogmerna”. Det känns som att vi har blivit lurade att vår tro ska vara ett egoprojekt. Simone Weil pratar i stället om att bli ett anonymt material, som är underkastad nödvändigheten i det jordiska.

Och det är underkastelse som även Jobs bok handlar om. Job får slutligen inse det mänskliga grundvillkoret, att vi alla är sårbara och ska dö.

– Vi är rön för vinden. Naturkrafterna är mäktigare än oss, vilket vi som lever under klimatkrisen kommer att få se mer av under vår livstid. Om man inte underkastar sig skapelsens övermakt kan man inte fatta verkligheten.

-

Foto: Jeremic Slavoljub