Vibeke Olsson: Kristendom och socialism håller att leva och dö på​

I hyreshusets källarfönster finns en diskret skylt: Bingo Rimér AB. Sveriges mest kände flickfotograf, själva sinnebilden för materialism och individualism, delar trappuppgång med författaren och vänsterpartisten Vibeke Olsson, som ägnat en stor del av sitt författarskap åt att skildra människors armod och kamp.
– Han är trevlig när man möter honom på gården, säger Vibeke.

Södermalm tydligt exempel

Stadsdelen Södermalm i Stock­holm är ett tydligt exempel på hur snabbt Sverige har förändrats. Den har gått från att vara ett hem för arbetare, till att bli en plats där det krävs betydande ­kapital för att kunna köpa sig en bostad.
Om man inte bor i ett äldre hyreshus, som Vibeke och hennes man Valter gör. Solen lyser in i enrummaren, med dess lilla kök och kombinerade sovrum och arbetsrum. De har bott länge i huset vid Bondegatan, och även här har förändringens vindar blåst. Det finns inte längre någon ­hyresgästförening, något som ­Vibeke sörjer.
– Det är för få som vill engagera sig, säger hon.

Krönikor och texter

Saknad och vemod går som ett stråk genom boken Medan vi ännu kan tala, som innehåller krönikor och texter som publicerats i bland annat ETC Sundsvall, Flamman och Sändaren. Hon sörjer inte bara gentrifieringen av Södermalm utan också den ­levande landsbygd som försvann genom strukturrationaliseringar och urbanisering.
– Småbruken skapade den värld som de flesta av oss älskar, med betande djur och blommande ängar, en värld som gått förlorad i stora delar av Sverige. Med småbruken försvann också mycket av gemenskapen.

Småskaligt jordbruk

Socialdemokraterna ville omstöpa samhället, och strävade efter effektiva lösningar där stordrift ofta sågs som ett ideal. Vibeke låter som en fälldinsk centerpartist när hon vänder sig mot de idéerna, och, på samma sätt som många gjorde på 1970-talet, önskar en grön våg där män­niskor lever i nära gemenskaper på landet, av det som jorden ger, på ett mer hållbart sätt.
– Om man tänker på klimat, arbetslöshet och självförsörjningsgrad så skulle vi behöva ett småskaligt jordbruk med massor av arbetstillfällen. Problemet är väl hur man ska få pengar i det.

Nya livsmöjligheter

Vibeke är realistisk. Hon ser kapitalismens baksidor, men också dess välsignelser. Hennes romaner om Bricken på Svartvik handlar om Sveriges industrialisering och sågverken vid Norrlandskusten under 1800-talet. Genom industrialiseringen öppnades nya livsmöjligheter för fattiga drängar och pigor, vilket även sker på många håll i världen i dag.
– Under 1800-talet kunde de jobba 14 timmar om dagen, men de fick också symaskiner och järnspisar som revolutionerade livet. Så det är väldigt dubbelt, säger hon.

Hon tycker att Vänsterpartiets linje är rimlig, att målet är en blandekonomi, där det offentliga ansvarar för kärnområden som utbildning, vård och rättsväsende, medan företag producerar schampo och bilar.
I boken hymlar hon inte med sitt vänsterengagemang. Vänsterpartiet har hon varit trogen ända sedan tonåren, då hon också blev kristen. För henne har tron och det politiska engagemanget gått hand i hand.
– Jag formades av Vietnamkriget, som många i min generation. Det lärde mig att när kapital och makthavare blir hotade så finns det ingen gräns för vad de kan göra, ingen gräns för napalm och bomber. Men den goda lärdomen var att vi insåg att om många går samman så kan man påverka, ­säger hon.

Du har aldrig tvivlat på ­socialismen?
– Jag tycker det är viktigt att man tvivlar på politiken och dess möjligheter, och socialismen har levererat förskräckliga tillkortakommanden i Östeuropa och med Röda khmererna. Men det behöver inte leda till att man tvivlar på socialismen i sig.
I boken beskriver hon hur både kristendom och socialism är något att leva och dö på.

Är inte det stora ord om en ­politisk ideologi?
– Jag menar att dö på, inte för. Det är viktigt att markera mot ­islamisters och extremisters dödskult. Det jag menar är att båda håller i livets alla skeenden.

Finns det något land du ser som en förebild, där den vänster du sympatiserar med har lyckats?
– Det finns öar där vänstern lyckats, som delar av Italien och i delstaten Kerala i Indien. Kuba är ett intressant exempel. Det finns ett politiskt förtryck där, men trots att det är ett fattigt land så har man i-landsmässig sjukvård.

Många tycker nog att Kuba är ett kontroversiellt exempel på en lyckad stat?
– Ja, det är kontroversiellt, för det finns ju ett förtryck som man inte ska förtiga. Jag har själv inte varit där. Men det som är imponerande är utbildningen och sjukvården. Men den främsta förebilden är den vision som den svenska arbetarrörelsen hade. Det svenska välfärdssamhället hade sina brister men var ändå en av de vackraste drömmar mänskligheten haft: att alla skulle kunna äta sig mätta och ingen skulle sitta i fångläger.  

Under 1800-talet kunde de jobba 14 timmar om dagen, men de fick också symaskiner och järnspisar som revolutionerade livet. Så det är väldigt dubbelt.

Hon tror på vänsterns framtid i Sverige, men det finns inslag som bekymrar henne. Hon vänder sig mot identitetspolitiken, en förklaringsmodell och ideologi där individer kopplas starkt till sin etniska bakgrund eller kulturella ursprung.
– Där närmar man sig extremhögern i synen på att det är blodet som avgör vem man är. Där tycker jag att vi som är vänster borde stå eniga med liberalismen, som i stället ser till en persons åsikter, säger hon.

Har ibland hamnat fel

Hon tycker att vänstern borde röra sig bort från kulturkrigsfrågor och mer föra fram de klassiska ekonomiska stridsfrågorna, som fördelningspolitiken. Just vad gäller kulturfrågor tycker hon att vänstern ibland hamnat fel när man nedvärderat svensk kultur.
– Det var helt vansinnigt och förfärligt när Mona Sahlin sa att hon inte tyckte att det fanns någon svensk kultur. Det var inte klokt. Vi har ju ett jättefint kulturarv på många sätt, med till exempel tryckfriheten, musiken och maten. Att vi har en kultur förhindrar ju inte ett utbyte med andra kulturer.

Hon tycker också att svensk kultur måste få vara vägledande i samhället.
– Självklart måste vi ha rätt att ha olika värderingar, men det finns gränser. Vi tillåter inte hedersförtryck, och vi har en tradition av religionsfrihet, punktlighet och arbetsamhet, sådant ska vi vara rädda om.

Vibeke menar att det finns gråzoner, till exempel när det gäller föräldrars rätt att ge sina barn en religiös uppfostran. Hon tycker det är självklart att barn ska få gå i söndagsskolan, men även här vill hon dra gränser.
– Att femåringar bär ­slöja tycker jag är fel, inte minst av ­säkerhetsskäl. Det kan vara farligt att leka och gunga med en stor slöja på sig. Det borde i så fall vara ett val man gör i puberteten att bära slöja, säger hon.

Men har inte vänstern tonat ner sådana konflikter, som till ­exempel rör hederskulturs­frågor?
– Jo, men det har även liberaler gjort. Vi har velat markera mot rasister och då blivit rädda att tala om problem med invandringen. Men alla vi som i grunden är för ett generöst flyktingmottagande måste kunna göra det, annars lämnar vi walk-over till Sverigedemokraterna. Det har vi sett hur det gått, Sverigedemokraterna har haft öppet mål, säger hon.

Ett problem som hon lyfter fram är att det på kort tid kom en stor andel unga män till Sverige från patriarkala samhällen som Afghanistan och Somalia. Hon ser paralleller till romartiden, som hon skildrat i tio romaner.

Stora skaror unga män

– Den romerska militären fick anstränga sig för att hålla ordning på unga män. Det är inte okomplicerat med stora skaror unga män, och det borde vi haft en större insikt om. Vi kanske borde tagit emot fler kvotflyktingar i stället, för att då fått in fler kvinnor och barn, säger hon.
Intervjun sker dagen efter det att Sverige blivit medlem i Nato. Vänsterpartiet motsatte sig att Sverige gav upp sin alliansfrihet, och hon kan känna en sorg över att en epok är över. Men även här kan hon se två sidor av samma mynt.
– Ryssland är så aggressivt att vi kanske är tvungna. Och på ett sätt är det en lättnad att det är klart, så att vi inte längre behöver slicka golvet framför Orbán.