Långsam andlig växt ger en långsiktig mognad

I korta betraktelser hjälper författaren oss fram längs denna vår inre väg.

Ensamheten har hon sökt i tidigare böcker. I tystnaden framträder Guds röst tydligare och de andliga behoven ger sig till känna, skriver hon.

Slussen till vårt inre liv

Som hjälp på traven får vi konkreta tips om att ordna med en behaglig omgivning; en skön stol, ett tänt ljus kanske. Sedan är det dags att öppna upp tystnadens rum. Slussen till vårt inre liv.

Men att lära känna sig själv är inte alltid njutbart, eftersom vi alla har en benägenhet att främst se våra dåliga sidor, men Patricia påminner oss om att en människa växer mer av att få sina goda sidor bejakade än de onda utrotade.

Benådade ögonblick

Under denna resa mot andlig klarsyn får vi kanske också syn på sådant vi längtar efter. Det finns benådade ögonblick, som kan påminna om religiösa upp­levelser. Samtidigt varnar hon för att proppa sin tid så full med det förutsägbara att det saliga spårlöst slinker förbi.

Lite senare beskriver hon sin egen inre resa i sviterna efter en tuff cancerbehandling.

En höstmorgon på tunnel­banan mellan Ropsten och Gärdet i Stockholm inser hon att Gud finns, att hon tror. Hon konstaterar också att intresset för andliga frågor väcks när man kommer upp i åren. Den långsamma andliga växten som förhoppningsvis leder till andlig mognad, kan ta vid.

I bokens tredje och sista del presenteras texter som ­Patricia skrivit till retreater hon hållit ­genom åren.