"Kyrkor måste ta andliga upplevelser på allvar"

Första gången jag läste Jag mötte Jesus var 2018, boken hade precis kommit ut på svenska (2017) och låtit tala om sig. 2015 kom den ut i Danmark där den redan hunnit skapa en del debatt.

En helt vanlig dansk journalist utan kyrkliga rötter påstod sig ha mött Jesus i ett kapell.

Plötslig förlamning

I Sänd. Samtalet berättar hon igen hur allt rullades upp. En kvinna som approcherade henne med att hon var utvald när hon var på en reportageresa, hur hon fastnade i ett tillstånd av plötslig förlamning och reseguiden såg henne lysa utanför den lilla kyrkan i Obeda, Spanien.

Hur hon i samma kapell fick det där livsavgörande mötet med Kristus uppenbarad.

– Jag har inga tvivel om det. Jag vet att det är fint att tvivla för då väljer man ju själv, men det är som att jag inte hade nåt val. Jag visste det bara och det var så mycket kärlek.

Men kristendomen är väldigt fysisk, jag tror vi städat undan det för mycket.

Historien har många säkert redan hört men jag ville gräva lite djupare. Var tvungen att läsa om boken igen för att återigen tänka de tankar jag hade när jag först läste den. Efter Jesusmötet beskriver Charlotte hur hon upp­lever den ena saken märkligare än den andra. Jag minns hur jag ryggade tillbaka på en del av de saker hon beskrev, gör det nog fort­farande lite grann. Som de märkliga upplevelserna av skakningar, viktnedgång och hur hon behövde lära sig om kundalini för att förstå att det som hände inte var utanför hennes kropp, som en psykisk sjukdom, utan ett normalt tillstånd i en andlig upp­levelse.

Dansk sida om kundalini

– Jag googlade och det enda som beskrev de fysiska mönstrena i min kropp var en dansk sida om kundalini, förklarar hon i Sänd. Samtalet. Jag sökte på det i kristenheten men hittade ingenting. Ingenting. Den enda jag fann som varit med om liknande saker var Teresa av Avila, som beskrev liknande symptom.

Men kristendomen är väldigt fysisk, jag tror vi städat undan det för mycket.

När jag träffar henne nästan tio år efter att boken skrevs är jag nyfiken på hur hon ser på det där i dag.

– Jag tycker det är en brist i kristenheten när vi inte tar hand om människor som har såna här upplevelser. Jag var aldrig inne på att gå åt österländsk andlighet. Jag visste att det var Jesus jag mött och det var och är alltid ­honom jag sökt.

Strålar ur fingrarna

Men strålarna ur fingrarna, som skrämde henne lite men bara fick sonen att skratta. Eller ljuset som träffade hennes panna ute på en promenad. Är det vanliga andliga upplevelser?

– Under de här åren har jag pratat med så mycket människor och den mest vanliga responsen jag får är lättnad. Människor som säger att de haft upplevelser som mina men inte vågat prata om dem. Nån har sagt att de inte kunde säga nåt till sin präst, eller att de berättade för sin man som svarade med att vilja skiljas eller en fru som tyckte att personen ­blivit tokig.

Inget fördömande

För Charlotte var det annorlunda. Trots att familjen inte gick samma väg fanns inget för­dömande. En prästkontakt svarade lugnt ”Välsignad vare du”, berättar Charlotte.

Det hjälpte henne att våga undersöka och skriva den bok som skulle svara på frågor folk kunde tänkas ha. Uppföljaren, Vi mötte Jesus, fylldes sedan med berättelser från andra människor som vågade bejaka och berätta vad de varit med om i en kristen kontext.

Charlotte stannar upp lite grann kring allt det fysiska hon fick uppleva.

– Jag såg Jesus i en kropp. Två gånger. Varför skulle han ha visat sig så om det inte var viktigt, funderar hon och utvecklar sig;

– Om man tänker på varför Gud gav oss en kropp, Kristus. Det hade han kanske inte behövt men det gjorde han och vi respekterade den inte. Kristendomen är väldigt fysisk, jag tror vi städat undan det för mycket.

Känsla av att bli omfamnad

Hon menar att många av de upplevelser människor har är just fysiska, förklaras med närhet. Som när den unga drottning Margrethe av Danmark står på balkongen, osäker och omtumlad efter faderns död, då får hon en känsla av att bli omfamnad. Och vet där och då precis vem som omfamnar henne och varför.

– Men allt är också en gåva. Man vet ju inte varför man har fått uppleva en viss sak exakt. Jag tror det är viktigt att vi är nyfikna och vågar stanna upp i det där lite mer. Men inte bara i upplevelsen utan hur den pekar mot Jesus. Vi behöver vara mer generösa och inlyssnande mot varandra. Här finns något att ta med sig in i kyrkan.

Samtalet går vidare mot hur hon samtidigt som hon mötte kärleken i Kristus behövde hämta sin son i USA efter att han tagit sitt liv. Något hon beskrivit i boken Allt jag inte ville tiga om.

– Nej, det är inte bara en hallelujah-historia, det kan man ju kanske lätt tro. Men det är min historia och det enda jag kan göra är att berätta om den.