Nu tar sig Ellen Sundberg an Dan Andersson

Jag möter Ellen Sundberg på gården i Bjärme ett par mil söder om Östersund, där hon växte upp med lillebror och föräldrar. Hon tar emot i det stora köket, frågar noggrant vilken sorts kaffe jag vill ha, eller möjligen te? Vi slår oss ner med varsin mocca, jag fyller på med lantmjölk.

Hit kom hon med familjen som femåring, från en annan by i närheten, Haxäng. Som vuxen har hon sedan flyttat runt sitt bohag mellan flera jämtlandsbyar – Stackris, Knöva, för att nu ha landat mer permanent med sin sambo i Börön, vid den kristallklara Locknesjöns södra stränder.

Du är en verklig bymänniska, konstaterar jag.

– Ja, jag har aldrig haft någon längtan att bo i en stad, men jag vill inte heller bo superensligt.

Perfekt plats att växa upp på

Då måste Bjärme ha varit en perfekt plats att växa upp på, tänker jag, med gårdar samlade längs byvägen, och större samhällen inom rimligt avstånd. Dessutom placerad högt uppe på en sydvästsluttning, där ögat ges spelrum över milsvida vyer, mot Oviksfjällen i väster och vid klart väder ända bort mot Vemdalsfjällen.

– Det är klart att den här miljön har präglat mig. jag älskar den ju – i alla väder, säger Ellen och ler, medan regnet öser ner därute.

Då skulle kanske en prägling kunna vara att hon blickar långt även i skapandet, och är öppen för skilda influenser? Om vi hoppar över kulturskoletidens gitarrlektioner, som förstås la grunden, så började artistkarriären för ungefär ett decennium sedan. Hon jobbade i kassan på Ica i Fåker, skrev låtar på fritiden och var starkt inspirerad av ”americana”, ett brett begrepp för folkliga musikstilar i USA.

– Det var mycket sån musik som spelades hemma. Neil Young, Bob Dylan, Alanis Morisette. Jag kunde inte engelska men förstod att det var bra texter, och jag lyssnade mycket på fraseringen. Den är jätteviktig, det tycker jag fortfarande.

Engelska språket låg närmast

När hon sedan började skriva själv låg engelska språket närmast, och snart fick hon även kontrakt med etablerade bolag, vilket ledde till att hon spelade in två album i USA. Roligt och givande period de första åren, säger Ellen, men sedan valde hon att inte förnya kontrakten.

– Det kändes som att jag bara stod och stampade och då var det inte lika kul längre. Jag behövde göra något annat.

I stället började Ellen spela in i lokala studior – även hemma på gården. Nu samarbetar hon med olika mindre skivbolag för sina produktioner.

Men så kom då detta med tolkningar av andras texter, ibland även melodier. Hur gick det till?

– Det var inte planerat från min sida. Man kan säga att jag halkade in på tolkningsspåret, konstaterar Ellen.

Det började med att Storsjöyran, Östersunds årliga stadsfestival, ville göra en konsert där jämtländska artister skulle tolka andra jämtländska artister. Ellen fick den egensinnige Kjell Höglund, uppväxt i Strömsund, på sin lott.

– Jag sjöng ”Man vänjer sig”, och kände direkt att hans låtar ville jag göra mera av. Det blev ett album 2018.

Föreställning utifrån Bodil Malmstems lyrik

Sedan kom det uppdrag som nog gett Ellen mest uppskattning och publicitet. Storsjöyran bad henne göra en föreställning utifrån Bodil Malmstens lyrik. Bodil föddes 1944 på Ol’Ersgården strax ovanför det som senare blev Ellens hem, och refererade ständigt till sina rötter i ”södra Norrlands fjälltrakter och inland”. Strax innan sin bortgång 2016 skrev hon om sin 48 år yngre efterföljare: ”Ellen och jag sätter Bjärme på kartan, i centrum på jordgloben. Det är så vackert där att någon måste förvalta det sköna och sprida det, och det uppdraget har Ellen och jag fått av en högre makt.”

– Tanken var att det skulle bli en konsert vid Storsjöyran 2020, men den yran blev ju inställd. Så vi gjorde en skiva i stället. ”Ett bloss för Bodil Malmsten”.

Bodils dikter hade inte alls skrivits med tanke på att bli sångbara, men…

– Av någon anledning gifte det ihop sig väldigt fort, när jag började spela och nynna på dikterna, säger Ellen.

Där är det säkert hennes sinne för frasering som visar sig, tänker jag. Att kunna bygga ett flöde med text och toner som fungerar i självklart samspel.

Byggde på Göran Greiders bok

När Ellen förra hösten fick frågan från Storsjöyran om hon ville vara med i en föreställning som byggde på Göran Greiders bok Hon vars hjärta var som mitt ställdes hon inför en ny utmaning. Här skulle sånger med Dan Anderssons texter varvas med Greiders egen läsning av avsnitt ur boken – han sitter med på scenen. Tillsammans ger det en upplevelse av den intensiva relation som poeten Dan Andersson från Dalarna hade med den sex år yngre baptistflickan Märta Larsson från Östermalm i Stockholm, under några år från att de möttes på Brunnsviks folkhögskola 1914. Göran Greider har spunnit sin berättelse utifrån de brev som Dan Andersson skrev till Märta, och som finns bevarade i universitetsbiblioteket i Uppsala – tack vare att Märta sparade dem och sent i livet såg till att de deponerades där.

– Jag tyckte om historien, att de kom från så olika världar och ändå fann varandra, säger Ellen.

Efter att ha gjort två föreställningar i augusti, innan den egentliga turnén, konstaterar Ellen att det här är något helt nytt för henne som scenartist.

– Det är inte alls som en vanlig konsert. När Göran läser blir jag också som del av publiken. Men jag sitter på scen och kan se hur alla i salongen reagerar. Det är fint att gå in i den världen mellan låtarna.

Dans och Märtas passion

Den nerv som bär berättelsen är Dans och Märtas passion, och hur den förmörkas av att de ändå inte kan få varandra. Märtas far, baptistpastorn Gustaf Larsson, ger inte grönt ljus för äktenskap. Men berodde det på klassklyftan, på att Dan stod för långt ifrån Märtas frikyrkliga arv, eller var det för att Dan inte kunde leva upp till kravet att skaffa sig ett jobb med ordnad inkomst? Frågorna hänger lite i luften även efter att man sett föreställningen eller läst boken. Men Ellen har sin uppfattning klar.

– Jag tror inte att det främst var av religiösa skäl som pappan var emot att Märta gifte sig med Dan. Jag tror han var rädd att hans dotter skulle hamna i fattigdom. Han kom ju själv från fattiga förhållanden och visste hur hemskt det kunde vara.