På jakrygg i Östturkestan för trons skull

Att ta sig över den enorma bergskedjan Himalaya, genom snöfyllda pass på över 5 000 meters höjd, till fots, till häst eller på jakrygg, är knappast något för veklingar. Ändå gav sig dåtidens missionärer ut på sådana strapatser i full förtröstan på Gud.

Om bergsbestigningar, karavaner och missionsarbete i det område som i dag utgör det kinesiska Xinjiang, berättar Elisabeth Höök i sina dagböcker. Det är de som ligger till grund för Margareta Höök Wennfors bok, Kvinnan som red över Himalaya, som på engelska fått titeln Called to the Heart of Asia.

När vi träffas hemma i villan på Lidingö, förklarar Margareta Höök Wennfors att de tidiga missionärerna hade möjlighet att rida den kortare sträckan genom Ryssland till Kashgar.

– När Sovjetunionen sedan kom till, och vi inte längre kunde välja den vägen, varken kunde eller ville man lägga ned arbetet.

Hon säger vi, även om hon föddes i Stockholm efter att missionärerna tvingats lämna 1938. Men kärleken till uigurerna och landet, som då alltså hette Östturkestan, fick hon i sig med modersmjölken.

Mamman ändrade inriktning

Men den här intervjun ska främst handla om mamma Elisabeth, som i sin dagbok beskriver hur hon hade tänkt sig ett liv på missionsfältet i Kongo, men ändrade inriktning efter att hon träffat Ivar på missionsskolan.

Efter språk- och medicinutbildning i bland annat London, inledde de unga tu 1931 den tre månader långa dramatiska resan från Sverige, till Srinagar i Indien, via Gilgit i nuvarande Pakistan, över Himalaya till Kashgar och Jarkend.

Red över hängbroar

Inlevelsefullt beskrivs hur Elisabeth och Ivar för första gången rider på jak och hästrygg över Himalaya, över hängbroar, och klippavsatser, i isande kyla och metervis med snö.

Den ridturen varade i sex veckor innan de bägge nygifta slut­ligen nådde missionsstationen i staden Jarkend, där de skulle arbeta på sjukhuset. Elisabeth som sjuksköterska, Ivar, som var pastorsutbildad och fått viss medicinsk utbildning, som läkare.

De båda arbetade alltså med sjukvård, men på missionsstationen bedrevs också undervisning, evangelisering, bibelöversättning och annat som ansågs ingå i missionärsuppgiften.

Bara två år senare tvingades Elisabeth, höggravid och utan Ivar, att på grund av inbördeskriget ta sig hela vägen tillbaka till Sverige. Hon återvände till Jarkend efter ett år och lämnade då sonen Gunnar på Missionsförbundets barnhem i Lidingö.

– Det var alldeles för farligt för små barn att vara på fältet, säger Margareta,

– På barnhemmet hade barnen det bra, och det var så man gjorde på den tiden.

Sammanlagt kom ett 60-tal svenska missionärer att bo och arbeta i Jarkend och Kashgar under åren 1892 till 1938.

Missionärerna kastades ut

Men 1938 kastades missionärerna ut för gott. Elisabeth, Ivar och dottern Marianne, som föddes i Östturkestan, hade då redan återvänt till Stockholm.

Elisabeth och Ivar hoppades alltid att kunna återvända till Jarkend och Kashgar, men fick istället fortsätta sin gärning i Poona i Indien, där Ivar dog av tyfus år 1944.

Margareta Höök Wennfors växte således upp i Indien och, förstås, på Lidingö och gick sedan i föräldrarnas fotspår. Hon utbildade sig till kirurg och största delen av hennes egen gärning har skett i Nepal. Där arbetade Margareta i tolv år som kirurg inom United Mission to Nepal. Senare ­arbetade hon i flyktinglägren i Pakistan, och bodde samtidigt hos uigurerna i den nordligaste delen av landet för att lära sig språket.

– Jag hade alltid haft en kärlek till uigurerna, men 1981 upplevde jag ett tilltal från Gud om att arbeta bland dem.

Tvingades flytta hem till Sverige

Och engagemanget lever vidare trots att hon några år senare på grund av sjukdom, tvingades flytta hem till Sverige.

Boken om föräldrarnas arbete är ett uttryck för det engagemanget. Den svenska utgåvan började hon arbeta med redan 2014, den kom ut 2017.

– Jag ville berätta om mammas och pappas liv i Östturkestan. Det är så många som vill veta hur det var.

– Sedan känner jag ju män­niskor i så många länder, så jag tänkte att jag måste skriva på engelska också, förklarar hon.

Maken har haft foto som hobby hela livet

Medan Margareta skrivit har maken Björn, som haft foto som hobby hela livet, digitaliserat och retuscherat gamla bilder, och ritat kartor. Bilderna av hisnande bergsmassiv och vardagsliv i en annorlunda verklighet utgör en stor del av bokens behållning.

När jag tänker på uigurerna, hur de behandlas på de där hemska omskolningslägren, blir jag så nedstämd och ledsen.

– Missionärerna var fantastiska på att fotografera, konstaterar Margareta och berättar att under de fyra år som bokarbetet tog användes vardagsrummet som kontor. Sakta men säkert har huset fyllts av bilder och minnen från familjen Hööks liv jorden runt.

– Det är ju lite trångt, men det går helt enkelt inte att göra sig av med något, säger Margareta.

Fullt överallt

Det är fullt överallt, till och med i datorn, som Margareta måste rensa för att kunna ta emot ett korrektur på den här artikeln.

Men det beror ju inte bara på gamla tider. Även i dag har Margareta livliga internationella kontakter, särskilt bland uigurerna.

– När jag tänker på uigurerna, hur de behandlas på de där hemska omskolningslägren, blir jag så ledsen, säger hon, men tillägger sedan snabbt att hon inte tror att den kinesiska staten kommer att lyckas förkväva dem.

– Inte uigurerna och inte kazakerna eller kirgizerna heller. Jag tror inte det går i längden, förklarar hon trosvisst.