Ranelids drivkraft lyser genom ”barnens höga visa”

Med över 40 böcker i sin bibliografi menar han själv att Låt solen lysa över alla barn  är den viktigaste.  Ranelid, ett fenomen. Oomtvistat ansedd som en stor språkkonstnär. Hans poetiska uttryckssätt, fylld av aforismer, omtalas av många som en egen dialekt, ranelidska. Hans texter är existentiella upplevelser, balsam för själen. Samtidigt levererar han utifrån sitt samhällsengagemang återkommande tillspetsade och bryska uttalande som väcker debatt. Poetisk och kategorisk, vidsynt och tvärsäker, bildningsivrare och fritänkare. Författare, men också underhållare – och pedagog. Allt detta kommer till uttryck också i Låt solen lysa över alla barn.

Barnets höga visa

Boken är enligt Ranelid själv en barnets höga visa. Den handlar om barnens rätt till bildning och till kreativa miljöer. Vart och ett av skolans ämnen får ett eget kapitel och under författarens penna blir alla viktiga och vackra. Dagens svenska skola får mycket kritik, men värst av allt tycks vara att barn inte längre får lära sig skriva för hand. Ranelid skräder inte orden – det är ”en skam för nationen” att svenskar inte längre kan detta, det är att betrakta som ett ”brott mot mänsklig­heten” att undanhålla barn detta kunnande. Han förfäktar också ivrigt att det svenska språket måste skyddas från svengelska och slang.
 

VIll värna värderingar

Teoretisk och praktisk kunskap är viktiga, men lika angeläget är det för Ranelid att värna värderingar.  Undervisningen bör präglas av övning i hur vi möter varandra, människors lika värde ”bör vara ett särskilt ämne i alla världens skolor”. Han markerar mot krig och våld: ”Alla barn ska frid­lysas från alla former av våld och övergrepp”. Återkommande visar han också på hur kärlek och rent av förälskelse kan vara en förvandlande kraft för pedagogiken.
Boken innehåller många ”bör” och ”skall”. Men trots tvärsäkra toner lyser Ranelids starkaste drivkraft och ärende starkt i hans texter: kärleken. Jag slås av den genomgående positiva människosynen. Utsatta män­niskor som lever kvar i Ranelids barndomsminne målas postumt i sina rättmätigt vackra färger. Förundran över livet och människan skimrar i text efter text. Jag är benägen att hålla med ­Jonas Thente i en DN-recension av en tidigare bok: ”Ranelids romaner behövs i en tid av ondska”.

Tro på och tala om fred

”Att leva är att ta mått på ett under.” ”Min själ väger inte mer än drömmen i en fjäril”. Ja, listan över de aforismer jag markerat och vill försöka minnas från boken kan göras lång. Jag har också med mig en djupare förståelse av bildning. Men utöver det har boken två kvarvarande konkreta effekter hos mig. Den ena är att jag fått förnyat mod att faktiskt tro på och tala om fred. ”Det är inte barnsligt och inte omöjligt” att hävda att ingen borde få döda någon annan. Den andra är att jag har köpt en anteckningsbok. Härmed ska jag börja skriva mer för hand igen!