Smärtsam film om avhoppare

Det är frågorna ovan som regissören Ellen Fiskes ­senaste ­dokumentärfilm Leaving Jesus handlar om.

I filmen följer hon och fotografen Pia Lehto varsamt hur en grupp människor kommer till Journey free retreat som hålls varje år i San Francisco för före detta kristna fundamentalister som lider av ­religiösa trauman, Religious syndrome trauma.

Ensamma som avhoppare

Hos Marlene Widell, psykolog får de under några dagar, genom olika övningar, uttrycka och bearbeta vad de varit med om, dela sina berättelser med andra och ”börja om”, återta sina liv. Det är en grupp människor som möts med tunga bagage – hela barndomar och uppväxter i slutna religiösa miljöer som gjort dem helt vingklippta som människor utanför sin gamla värld. Som avhoppare är de nu också helt ensamma. Det är smärtsamt att se och starkt berörande.

Tvingades gifta sig med sin förövare

I filmen möter vi till exempel Loredana, före detta mormon från Texas som tvingades gifta sig med sin förövare och våldsamme man som mycket ung. Norska pingstvännen Isabel, en ung ensamstående mamma har ångest och tror Gud ska straffa henne för att hon lämnat tron och vars föräldrar är missionärer i Afrika och bombarderar henne med bibelord på sms. Dan från Seattle som hört till den karismatiska rörelsen hela livet men blev totalt ensam efter att ha skilt sig och förlorat sin tro. Kari som är före detta adventist och tidigt förstod att hon var lesbisk, men blev kvar många år innan hon vågade lämna. I filmen får vi vara med på hennes vigsel med Miranda. Föräldrarna har deklarerat att hon kommer till helvetet. Ja, här finns Jeff, före detta baptist och evangelist och Paul före detta katolik. Fruktansvärda berättelser om övergrepp, fysiska och mentala som pågått i många år.

De kommer med sina liv och sår till retreaten. Och vi får följa med.

Vad har de gemensamt? Vad är det som gör att de som kommer från så olika sammanhang har så lätt att känna igen sig i varandra när de delar sina livsberättelser?

Slutna religiösa miljöer

De har alla fötts in i slutna religiösa miljöer och matats med föräldrars och predikanters världsbild.

De har alla erfarenhet av auktoritära karismatiska ledare som pekar med hela handen och predikar vad som är rätt och fel, vem som är rätt och vem som är fel.

Information och kunskapsperspektiv utifrån ­existerar inte. Allt är svart och vitt. Tvivel och ifrågasättanden är synd.

Andlig rit

En nyckelscen i filmen är när en deltagare i taget mot slutet av retreaten blir inlindad/svept i ett vitt lakan och gruppen sedan lyfter tyget under och vaggar personen och någon lägger sin hand på personens huvud. Det är omöjligt att inte se denna ­ceremoni och andliga rit som en ny födelse, ett ”dop” till ett nytt liv. Och deltagarna beskriver det också just så.

Jag ser filmen på en specialvisning i Kulturhuset tillsammans med 50 psykologer. Samtalet efteråt leds av psykologen Peter Mosskin. Det speciella är också att sex av de medverkande i filmen nu kommer in ”live” och är på plats tillsammans med filmens regissör Ellen Fiske. De ska följa med filmen på fler platser i Sverige och bidra till samtalet efter visningarna.

Många i publiken är tagna av filmen. Det känns. Några kommenterar att retreatens övningar är helt annorlunda, rentav främmande, för hur svenska psykologer och terapeuter arbetar. Samtalet är försiktigt. En före detta mormon i publiken säger att den dag hon lämnade samfundet stängde hon dörren helt – men att hon mått bättre i dag om hon gjort som deltagarna i filmen och bearbetat vad hon varit med om.

Före detta buddist

En modig man i publiken ställer sig upp och presenterar sig som före detta buddist. Han har nu landat i att vara kristen och säger att det finns andra sätt att vara kristen på som bejakar livet, som inte kväver och förtrycker. Han tackar deltagarna för deras stora mod.

Det finns också en intressant scen i filmen där flera i gruppen konstaterar att de inte blivit någon slags ”happy atheists”. Lika lite som livet med Jesus blev den lycka som utlovades, lika lite lycka är livet utan Jesus, konstaterar de. ”Det är bara så det är med ­livet”.

Velat utforska existentiella frågor

Ellen Fiske berättar att hon, uppväxt i en helt ateistisk, politisk miljö kommit att alltmer betrakta sig som en sökare och velat utforska existentiella frågor.

– Med Leaving Jesus vill jag dyka ner i det psykologiska dramat inom deltagarna när de konfronteras med frågor som: vad händer när hela ens världsbild vänds upp och ner? Hur bygger man en ny gemenskap efter att ha brutit med sina närmsta vänner, familj och de sanningar man hittills tagit för givna?

Vad driver dig?

– En drivkraft genom mitt arbete som dokumentärfilmare har varit att utforska stora existentiella frågor genom personliga intima berättelser. I Leaving Jesus ställs vi direkt inför universella frågor om identitet, tro, uppbrott, längtan efter gemenskap, och slutligen – vad vi gör av våra korta liv här på jorden, berättar Ellen Fiske.

Efter samtalet ”Psykologer ser Leaving Jesus” tänker jag; Hade det inte varit väldigt intressant om Kulturhuset bjudit in till visningen ”Teologer ser Leaving Jesus”?