Tron kunde aldrig lämna Markus

Markus Torgeby bär shorts och t-shirt trots att det är en ganska ruggig dag i Göteborg. Det känns logiskt utifrån hans historia: mannen som gjort sig känd för att i fyra år bott i en kåta utanför Åre, där inomhusluften när det var som kärvast gick ned till fyrtio minus. Just i dag är han på besök för att föreläsa på den skola på Öckerö han själv gick på under uppväxten. En uppväxt som präglades starkt av att hans mammas sjukdom

– Jag var nio när hon fick MS. Efter bara ett år satt hon i rullstol och några år senare kunde hon varken äta eller tvätta sig själv. Så, det var ju en helt annan verklighet jämfört med hur många andra barn hade det.

TIllhörde pingstförsamlingen

Familjen tillhörde pingstförsamlingen på ön, vilket inte alltid var en bra upplevelse – särskilt inte när det gällde hur mammans sjukdom hanterades.

– Många kom hem till oss och bad för mamma. Det kändes ibland aggressivt: ”Bara du tror mer så kommer du bli helad”. Mina syrror var helt övertygade att mamma skulle bli det, men jag ställde mig lite utanför, vågade inte riktigt tro. Ibland tänkte jag att det kanske var därför hon inte blev frisk. För att jag inte trodde tillräckligt.

Började löpträna

För att hantera rastlösheten och ett dåligt mående, började Markus löpträna intensivt. Vid ett tillfälle kände han sig tung i benen och fick då tanken: ”Jag har också fått MS”.

– Efter det hade jag panik i flera år. Den gången det var stilla inuti var när jag kutade. Det blev en dålig spiral. Det var inte heller så många som pratade om oro och utbrändhet på slutet av 90-talet – särskilt inte bland unga killar.

Markus bestämde sig för att flytta ut i en kåta i skogen, närmare bestämt i Jämtland utanför Åre. Skogen hjälpte till att läka den ångest han upplevde – där tvingades han konfronteras och acceptera det som malde inuti. Rastlösheten lade sig. Men den extrema livsstilen han valt var svår att bibehålla när han träffade sin fru, Frida.

– Jag var lite för hård. Inte hård som i elak, bara att jag var så inne på det här spåret att jag liksom missade målet. När Frida på morgonen kommenterade ”Men, Markus, det är ju tre grader inomhus!”, så förstod jag på riktigt inte problemet. Det låter roligt, men det var så.

Van att göra på mitt sätt

– Jag var bara så van vid att göra på mitt sätt. När mamma blev sjuk fick jag bli ett ego för att överleva. Elitsatsningen på löpning var ju också en egogrej, precis som tiden i kåtan. Och efter allt detta träffade Frida, som till skillnad från mig då var en hel människa. Och så fick vi barn ihop. Barn behöver ju värme. Alltså både fysiskt och psykiskt. Så jag hade ju lite att göra upp med.

Flytten gick tillbaka till Öckerö till ett mer bekvämt hus, men längtan hos dem båda grodde så småningom att återvända till Jämtland. De byggde ett hus och hittade en kompromiss som funkade för hela familjen.

– Nu har vi indraget vatten, men vi har också en bäck i närheten. Vi har både toalett och utedass. Så nu tycker jag vi har det bästa av två världar. Det behöver inte vara så hardcore som vi gjorde det till en början. Men jag behövde det fyrkantiga också – jag hade inte överlevt utan den grunden.

Byggt stuga för hand

I höstas blev Markus aktuell med en ny bok och en dokumentärfilm i SVT om ytterligare ett husbygge: en liten stuga han byggt för hand, och som på många sätt symboliserar den ännu enklare tillvaron nära naturen som han själv upplevt så helande.

– Jag tror ju på enkelhet, det här var ytterligare ett sätt att återerövra det där jag misslyckades med i början av familjelivet. Visst är det bra om taket är tätt och allt är skapligt rakt. Men många saker går att lösa på okonventionella sätt. Jag vill egentligen bara visa det.

Hans syn på såväl byggandet som träningen och kroppen, genomsyrar faktiskt också den tro han på senare år kommit tillbaka till – att allt inte är svartvitt, att släppa på sitt kontrollbehov.

– Kyrkan när jag växte upp var lite på samma sätt som man tränade löpning på 90-talet. Det handlade om mjölksyra. Man skulle ta i – då blev det bra. Men när jag bodde i Tanzania en tid upptäckte jag ett annat förhållningssätt. Där fanns inte en enda löpare som hängde över knäna av trötthet. De sprang hela tiden med kroppen, aldrig emot – och så var de bäst i världen. Jag ser tron lite på samma sätt.

Kan se uppväxten i annat ljus

Markus kan också nu se sin uppväxt i ett annat ljus. Hur hans mammas tro faktiskt höll genom allt det svåra.

– En gång var vi på ett tältmöte på Hisingen med någon predikant. Så kom fyra män, bar upp mamma, och höll hennes ben. Hon hade inte stått upp på 20 år, hon bara skakade. De trodde ju att hon plötsligt skulle kunna stå själv, men det gick ju inte. Då kan man ju tro att mamma skulle bli ledsen. Men det blev hon inte. Jag tror att hon förstod, att det här är ju människor. Hennes tro hängde inte på detta.

I efterhand kan han också se hur han fick med sig något annat oerhört viktigt under de där åren.

– Jag har sett att det finns en rikedom i begränsningar. Det var så tydligt hos min mamma. Hennes kropp var som borta, hon orkar knappt prata. Men att lyssna var hon helt magisk på. Folk som hade problem med tro, relationer – allt – kom till henne. En månad innan hon dog tog jag med henne upp till kåtan. Då kunde hon inte ens hålla huvudet själv. Jag fick bära henne sista biten, men hon var inte rädd. Det var ett väldigt fint avsked.

Ber aftonbön med barnen

I dag ber han och Frida aftonbön med barnen varje kväll och är med i Bykyrkan i Undersåker, en pingstförsamling som träffas varje onsdag kväll för gudstjänst och soppa.

– De flesta vi känner där uppe är faktiskt troende på något sätt. Jag tvivlar ibland, men nu kan jag också se tillbaka med tacksamhet på den miljö jag växte upp i.

Utöver sin mammas tro kan han nu minnas andra varmt troende personer som fanns där under uppväxten. »Bönetanterna och gubbarna, som aldrig var intresserade av att stå på estraden«.

– Som min morfar. De sa inte så mycket men hade en grundad tro, de flesta hade jobbat på havet och varit med om att människor dött. I generationer har de levt nära naturen, döden, men också med en självklar tro på något större än dem själva. Och det har hållit. Jag fortsätter i den traditionen – och vill skicka med de sakerna till mina barn.