Två starka berättelser med ­Kongo Kinshasa som fond

Flodfärder i ­urholkade trädstammar, flykt undan rebeller och en krokodil i bröllopsgåva.
Att ge sig iväg som missionär till det inre av Zaire är inget för de harhjärtade. Men sjuksköterskan Agneta Lillqvist Bennstam känner kallelsen från Gud och med uppborstad skolfranska och en utbildning i tropikmedicin beger hon sig ensam till Afrika och ett helt nytt liv.  

Ständigt ifrågasatt

Hon börjar som ansvarig för apotek och förråd i byn Bolobe i Mai Ndombe-provinsen i västra Kongo. Välkomnad med vänlighet och tacksamhet, men också ständigt ifrågasatt som ensamstående vit kvinna. Att livet inte alltid varit lätt skymtar fram mellan raderna.
Men det blir ändå 17 år i Zaire, som så småningom blir Demokratiska republiken Kongo, eller Kongo Kinshasa. Agneta Lillqvist Bennstam utbildar sig till läkare i Sverige, innan hon återvänder och så småningom blir statligt anställd som samordnare för bekämpning av lepra och tuberkulos i Mai Ndombe.

Många resor

Då lever hon ett förhållandevis bekvämt liv i eget hus vid vattnet, men det blir många resor och många kriser med missnöjd personal, krigsutbrott eller egna och andras sjukdomar.      
Agneta Lillqvist Bennstams bok om sitt liv som missionär och läkare i det inre av Kongo är färgstark och medryckande. Här erbjuds vi äntligen en skildring av vardagsliv på plats på en utpost. Det har skrivits många böcker om missionärsliv jorden runt, men de flesta är av äldre snitt, skrivna på det sätt som tiden krävde, med ett fromhetspråk som inte lämnar någon plats för egna iakttagelser och reflektioner.
Men hand i hand med Agneta får vi följa med in i den afrikanska vardagen.  

Avstått från familj

Det är en modig men samtidigt känslig kvinna som cyklar fram mellan sidorna. Hon som avstått från familj för att i stället arbeta som ensam kvinna och chef i ett patriarkaliskt samhälle.
Vi får följa arbetet ingående, ­kanske för ingående ibland, när Agneta försöker balansera mellan de egna upplevelserna och en opartisk redogörelse för hur uppgiften faktiskt såg ut.
Om hon lyckas med den balansen beror på vem den tänkta läsaren är. Som en beskrivning av hälsovårdsarbetets, och Kongos, utveckling fungerar det utmärkt.  

Blir lite rörigt

För en ”vanlig” läsare blir det däremot ibland lite rörigt med alla orter, utbildningar och jobb, trots föredömligt appendix.
Men sammantaget måste ändå konstateras att boken är en ädelsten, som ju titeln antyder. För här spelar diamanter, och spelet Den försvunna diamanten, en avgörande roll.
På vilket sätt? Ja, läs själva.

Moster Flora, 75, står i centrum för Moa Killanders bok Samtalen med Flora. En viktig – och obehaglig – skildring av kolonialismens följder.

Boken har sin grund i de många och långa historier om livet i Belgiska Kongo som Flora, gift med Moas morbror och med en kongolesisk mor och en belgisk far, berättat för sin unga släkting.

Men där finns också en kassett inspelad 1995 där Floras mamma själv berättar om sitt liv som dotter till en kongolesisk hövding.

Bygger på verkliga händelser

Boken bygger alltså på verkliga händelser och autentiskt material, direkt från källan.

Samtidigt vill Moa ­Killander redovisa sin egen roll och inblandning i historien. Det är hedervärt, men ett författargrepp hon gärna fått avstå ifrån. Den koloniala historien räcker så bra.

Vi får läsa om hur Floras mor på swahili förklarar hur ­hennes far, år 1947, då hon bara var tretton år, kände sig tvingad att ge bort henne till en belgisk kolonialtjänsteman. Dottern Flora föddes efter ett år och tre år senare togs hon ifrån sin mamma av sin belgiska pappa.

Upprivande berättelse

Det är en berättelse så stark och så upprivande att det tagit Moa Killander åtta år att ­skriva boken.

Ändå var det inget ­ovanligt skeende i Kongo, under den här tiden. Tusentals unga ­flickor utnyttjades grovt av de vita herrarna. De barn som blev resultatet skickades senare till Belgien för utbildning, och för att ”slippa” bli afrikaniserade.

Fått en offentlig ursäkt

Moster Flora var alltså själv ett sådant barn. Hon och alla andra kvinnor som behandlats på detta sätt har nu fått en offentlig ursäkt från Belgiens regering. Däremot har de nekats skadestånd.

Sammanfattningsvis; en ­naken och osentimental berättelse. Ett berörande stycke kvinnohistoria med tentakler in i vår samtid.