Internationella konflikter utsätter människor för tragiska katastrofer. Det föder ofta ett direkt engagemang där kristna är bland dem som ställer sig frågan: Vad kan jag göra för dessa människor? Att engagera sig och hjälpa andra – till exempel flyktingar – är centralt för den som följder Jesus. Nu gäller det människorna från Ukraina.
De stora aktuella världshändelserna griper på ett särskilt sätt tag i dem som är unga och som håller på att bilda sig en egen uppfattning i samhällsfrågor. ­Sociologerna kallar detta för generationens formativa period. Det är nu som barn och unga människors grundläggande intressen och värderingar formas. Till stor del behåller individen dessa intressen och värderingar resten av livet när de väl en gång formats. Detta fastän samhället förändras och förnyas. Snarare använder människor nya erfarenheter för att bygga vidare på vad de en gång i tiden lärt sig värdera högt och intressera sig för.

Det är inte orimligt att många av dagens unga som nu är aktiva i kyrkorna intresserar sig för frågor som rör klimatet, flyktingar och religiös förföljelse runt om i världen (som till stor del drabbar kristna). Det är viktigt att lokala församlingar – och kyrkoledare på riksnivå – arbetar för att ta tillvara ungas intresse.
I våra kyrkor tar ofta en äldre generation ett stort ansvar för församlingens verksamhet och vad som prioriteras. Kanske tror de att deras egna intressen och prioriteringar delas av alla. Om inte kanske någon är kritisk mot att yngre inte gör samma prioriteringar. Risken är då att unga kristnas engagemang inte tas till vara, utan i stället förhindras.

En typ av skillnader i internationellt engagemang uppmärksammas av statsvetardoktoranden Maria Owiredu i en forskningsrapport i Surveyjournalen. Hon under­söker svenskars intresse för Mellan­östernkonflikten mellan Israel och Palestina. Owiredu finner att personer som är 57 år eller äldre är betydligt mer intresserade av denna konflikt än yngre personer.
En anledning tror hon kan vara att äldre generationer under sin uppväxt levde med andra världskriget och förintelsen som kollektivt minne, såg bildandet av staten Israel och olika krig i Mellanöstern. För kyrkligt aktiva kan också läggas till en förändrad uppmärksamhet på övergrepp mot palestinier från och med i slutet av 1960-­talet. Detta har format ett extra stort intresse för situationen i och mellan Israel och Palestina som inte finns i yngre generationer. En sådan förklaring kan dock inte relateras till att Owiredu också upptäcker att det främst är äldre män, inte kvinnor, som har ett stort intresse av Mellanösternkonflikten.

Owiredu noterar också att intresset för konflikten mellan Israel och Palestina är större bland de som ofta besöker gudstjänst. En tanke är att förhållandena i det heliga landet ligger speciellt nära människor som är kyrkligt engagerade. Men även bland gudstjänstbesökarna är intresset för Mellanösternkonflikten större bland äldre (män) än bland yngre (och kvinnor).
Bland yngre generationer är intresset för Israel- och Palestina-frågorna ungefär lika lågt bland kyrkligt aktiva som bland mer sekulära personer. Det betyder inte att de saknar internationellt engagemang, men att andra frågor engagerar. Det finns en uppenbar risk att ledare i församlingar och samfund gör prioriteringar som inte uppmuntrar ungas internationella engagemang. Det är viktigt att kyrkornas engagemang för internationella frågor inte låser sig fast, utan är öppet för förändring och svarar på det som engagerar yngre generationer.