15 år i 31-åriga Sändarens tjänst

Jag har alltså varit med under nästan halva Sändarens livstid! Och även om det förstås känns som i går, så är det mycket som har förändrats.
Jag jobbade tidigare på EFS tidning Budbäraren och kände ju till Sändaren som en kollega i kyrkpressvärlden. Jag var imponerad över den seriösa tonen, de många sidorna i varje nummer och den höga upplagan. Men, handen på hjärtat, lite tråkig var den allt, tyckte jag – vi hade bitvis en lättsammare ton i Budbäraren.

14-dagarstidning

2008 var Sändaren 14-dagarstidning. Varje nummer hade minst 44 sidor. Och vi var, om jag minns rätt tio anställda, om än alla inte riktigt på heltid: tre reportrar, tre redigerare, en fotograf, redaktionsassistent, marknadschef.  Och så då Magnus Stenberg som chefredaktör och själv fick jag titeln redaktionschef. Upplagan var 12 000 men var sjunkande, vissa år med över 1 000 prenumeranter. Inkorporeringen av Sändaren i Verbum och Berlingkoncernen innebar omorganisation. Men de ekonomiska framtidsprognoserna började se allt mörkare ut.

Pressstödsansökan lösningen

Lösningen blev att ansöka om presstöd. Det gjordes under Anders Mellbourns ledning och innebar en rätt drastisk förändring av tidningens karaktär. Utgivning varje vecka, men färre sidor. Krav från presstödsnämnden sida om en bredare nyhetsbevakning gjorde en del läsare kanske lite förundrade över varför ­vissa artiklar man lika gärna kunnat läsa i lokaltidningen.
Men utan presstödet hade nog inte Sändaren funnits kvar i dag, och vi tycker nog att vi hyggligt kunnat lotsa tidningen in i det nya mediamönster som vuxit fram. Nu är vi inne i nytt skifte där webben får en allt mer framträdande roll i nyhetsförmedlingen.  Men att papperstidningen så att säga fått intern konkurrens om läsarna är egalt. Så länge den fyller sin funktion som omtyckt nyhetsförmedlare och intäktsbringare så behöver vi printälskare inte vara oroliga för att Sändaren i prasselformat ska försvinna.
Men frågan är hur det ser ut om 15 år?