Där finns vuxna som inte respekterar de gränser som finns till skydd för våra minsta och som därför aldrig borde fått bli föräldrar. Några av dem bryter ner, andra slår och vissa begår sexuella övergrepp. Sådana människor har förlorat sig själva och måste förlora sina barn.

Men här finns också de föräldrar som plågas av missbruk och som därför inte förmår att vara de föräldrar de önskat. Inte för att de inte vill och inte för att de är dåliga människor utan för att de inte förmår att välja barnets bästa före flaskans lockelse.

Och även om barns liv behöver fyllas med kärlek snarare än av prylar så kostar både blöjor, mat, barnvagnar, kläder, leksaker, försäkringar, barnomsorg och i många länder även vård. Fattigdom borde aldrig vara ett skäl att skiljas från sina barn och i ett fungerande samhälle finns det stöd att få men så ser det tyvärr inte ut överallt.

Sist men inte minst finns det familjer som tvingas isär till följd av normer kring kön, hudfärg, klass/kast eller religion. Så lämnar föräldrar sina barn på trösklarna till kyrkor och barnhem. Inte för att de vill utan för att de måste. Inte för att de är kärlekslösa utan i förhoppningen att barnet ska få en andra chans på livet. För många barn i världen har adoption blivit just den chansen.

På detta vis har liv av hunger, tiggeri, barnarbete och i värsta fall prostitution bytts ut mot trygghet, kärlek och utbildning samtidigt som vuxna fått de barn de längtat efter. Inte konstigt att många familjer därför firar två kalasdagar. En födelsedag och en fådelsedag på den dag man fick varandra.

Därför är det sorgligt hur debatten om adoption skiftat från att vara något som befriar till något som borde begränsas eller förbjudas. Att vissa barn ryckts ifrån sina biologiska föräldrar genom militärjuntors omskolningsprogram är sjukt. Att andra barn kidnappats från landsbygden för att med falska papper lämnas bort för adoption är oacceptabelt och det är bra att biologiska föräldrar och adopterade barn som utsatts får upprättelse. Bara så kan vi göra adoptioner av idag rättssäkra.

Men det legitimerar inte oanständiga angrepp där adoptivföräldrar beskrivs som nykolonisatörer, handelsresande i småbarn eller som rasister. Kolonialisering handlar om makt och rashierarkier men adoption handlar om längtan. Adoptivföräldrar betalar inte för sina barn men bär kostnaderna för uppehälle och processen och rasism är en motsättning i sig själv. Humorgruppen Grotesco gjorde en gång en musikvideo med uppmaningen att sopa bort rasismen genom att blanda upp oss mer över hudfärgsgränserna. De hade rätt då och de har rätt nu. Adoptivfamiljer liksom par och familjer av mixad härkomst är en spjutspets mot rasism för när färgerna blandas klumpas vi samman i ordet människa.

Så istället för att förbjuda adoptioner borde vi faktiskt adoptera mera. Förra året placerades nära 20 000 svenska barn och ungdomar i familjehem. För allt för många av dem blir det bara början på ett liv av omplaceringar och fosterhem. Vore det inte bättre om de, precis som adoptivbarnen från Sydkorea, Ukraina och Indien fick trygga, kärleksfulla och permanenta hem? Nog borde även dessa barn få rätt till en andra chans på livet? Då kan Rasmus på luffen och hans barnhemsvistelse bli en berättelse om ett Sverige från igår istället för idag. Då kan vi som Palme sa det sluta tala om mina barn och dina ungar och istället tala om våra barn, varenda tjatting.

Philip De Croy
sandaren@sandaren.se