Å ena sidan är Sverige ett välsignat land där vi saknar krigskyrko­gårdar, har tillgång till god vård och blir allt äldre. Å andra ­sidan är äldreomsorgen ibland ­undermålig, maten som levereras i plastlådor är bedrövlig och ­pensionerna ett rent hån.

Dagens pensionssystem håller inte vad det lovar. Allt för många förväntas klara sig på för lite. Många är de som får ut ­mindre än hälften av sin tidigare lön ­eller ännu mindre. Faktum är att Sverige i dag har högsta andelen ­fattigpensionärer i Norden, och fler än genomsnittet i EU. Sedan 2003 har den allmänna pensionen ­rasat från 61 till 45 procent av ­tidigare lön. Om nyblivna pensionärer plussar ihop tjänstepension med privat pension får de i dag ut drygt 13 900 efter skatt.

Dessutom börjar pensions­gapet mellan kvinnor och män allt mer likna Ronjas och Birks helvetesgap. I 229 av Sveriges 290 kommuner ligger den genomsnittliga pensionen för kvinnor under fattigdomsgränsen på 13 090 kronor per månad. Denna orätt engagerar med rätta, exempelvis genom Tantpatrullen.

Men på Helgeandsholmen är det som att deras röster inte tränger igenom pansarglasen. För medans lösningen är höjda pensioner ropar flera partiet i stället efter höjd pensionsålder. Att jobba längre är säkert möjligt och önskvärt för dem av oss som har arbeten där man som i exempelvis pandemitider kan arbeta hemifrån. Men för alla de som måste vara på plats och för de, inte sällan kvinnor som redan slitit ut sig fysiskt med tunga lyft och långa arbetspass till låg lön, är förslagen om att arbeta än längre lika cyniskt som orealistiskt.

Frågan är om politikernas egna lönenivåer och generösa pensionsavtal bidragit till kunskapsklyftan som tycks finnas mellan makthavare och befolkningen i stort? En annan orsak kan vara den allt för låga andelen av årsrika rikdagsledamöter och statsråd.

I ledarkollegan Magnus Hagevis senaste bok Den svenska väljaren kan man läsa att både äldreomsorg och pensioner är avgörande frågor för väljarnas röst, ja till och med viktigare än både energi, försvar, bostäder och miljö.

Sociologen Stefan Svallfors har länge visat att höga skatter accepteras av en bred majoritet. Men då måste pengarna som betalas in också komma människor till del genom trygg a-kassa, fungerande barn-och äldreomsorg, tillgänglig sjukvård och såklart en god pension.

En gång i tiden var pensionsfrågan så viktig att den blev till legendarisk valaffisch för Social­demokraterna. Med budskapet ”Gärna medalj, men först ­rejäl pension” byggdes något nytt. Av de senaste pensionshöjningarna att döma kanske affischen hänger kvar på Sveavägen. Det är i så fall utmärkt men fler partier måste komma med i båten. Om riks­dagen bara infriat löftena från 1994 års pensionsreform skulle våra pensionärer fått 4 500 kronor mer i allmän pension per månad. Det är inga småpengar.

Men om våra pensionärer ska få exempelvis 70 procent av sin inkomst i pension måste vi höja avgiften/premien till systemet med minst 2 procent. Nog finns både betalningsviljan och solidariteten för detta? Frågan är om viljan finns hos partierna?

Det fjärde budet förpliktigar oss alla att visa omsorg om den äldre generationen, så att de kan känna trygghet. Men trygghet får inte reduceras till förvaring och aktning måste innebära respekt både för det liv våra äldre har levt men också för det liv som är nu. ”De ungas stolthet är deras styrka, de gamlas ära är deras grå hår” (Ordspråksboken 20:29). Om det ska vara en ära att bli gammal måste vi ära dem på riktigt.