Tidigare har jag inte tänkt nämnvärt på det, men under pandemin har de ställen där Jesus samlar människor till gemenskap och eller rör vid dem blivit så uppenbara.

I den historiska frånvaron av beröring är kontrasten till Bibelns röda tråd av närhet smärtsamt påtaglig.

Ta till exempel de helanden som Jesus utför i Nya Testamentet. Många sker med någon form av beröring, ibland på ett sätt som får en att rygga tillbaka.

Vad skulle vi exempelvis ha sagt, särskilt under senaste året, om det berättades att en predikant stoppat fingrarna i en dövstums öron, spottat och rört vid hans tunga.

Antagligen hade själva tillvägagångssättet fått mer uppmärksamhet än själva resultatet, kanske med viss rätta.

Nu var det nog ändå undantaget som bekräftade regeln i Jesus sätt att beröra människor, men hela hans livshistoria präglas av att de han rör vid, eller de som rör vid honom är med om något.

Han kallar människor in i gemenskap, ligger till bords med dem och låter dem röra vid honom för att undfå kraft, hopp och tro.

Att detta är en bild av förvandlingen i mötet med Gud är uppenbart, men jag tror också att det är en bild av hur människan är tänkt att vara - som går tillbaka hela vägen till människans ursprung.

Vi är helt enkelt skapade för gemenskap. Med Gud och med varandra.

En amerikansk studie av rumänska barnhemsbarn visade för ett tiotal år sedan att barn som tillbringat någon del av sina tidiga år under förhållanden med brist på stimulans och mänsklig kontakt både har färre hjärnceller och sämre kontakt mellan hjärncellerna än andra barn.

Det fantastiska är dock att kommunikationen mellan hjärncellerna har kapacitet att återhämta sig när barnen placeras i goda fosterhem. När närheten och kärleken återvänder.

Som att själva grundplåten i människans konstruktion skriker efter beröring och att få beröras. Både fysiskt men också i samtal, omtanke, fysiska möten.

När jag den senaste veckan befunnit mig på Hönökonferensen har jag slagits av en sak.

Det som berört mig mest har inte varit budskapen från estraden, de vackra vyerna mot öppet hav eller ens att äntligen få rapportera på plats från ett event som faktiskt hålls fysiskt.

Nej, det är de där små detaljerna som man en gång trodde var utfyllnad.

Vaccinerade personer som vågar klappa varandra på axeln igen, snacket på väg till eller från en gudstjänst. Kaffepausen med en vän man inte träffat på länge i glasskiosken.

Vi har för all del en bit kvar till det ”gamla” normala. Vi får inte låta lura oss till att kasta av all försiktighet för en tillfällig inbromsning i smittotal.

Men ändå. I den lilla återgången till ett liv bortom pandemin blir det än en gång så uppenbart att det digitala och uppkopplade är ett komplement och inte ett element för människan.

Gemenskap är kort och gott ett ofrånkomligt fundament för all mänsklig tillvaro och jag tror heller inte att det är en slump varför Jesus uttrycker sig att han själv ställer sig bland dem som samlas två eller tre i hans namn.

Där och då slår det mig. Av alla rutiner, traditioner och ritualer vi har i våra kyrkor kanske den allra andligaste av dem alla är den jag minst anade skulle vara det.

Den ibland utskällda, omtvistade, om den som man säger att där skvallras det mest och där tar gudstjänsten slut.

När allt är över och det normala återvänder, ska jag aldrig tala illa om kyrkkaffet igen. Kanske är det en underskattad plats för det gudomliga mötet.