Så var det tänkt, tror vi. Men så blev det inte med det ryska angreppskriget på Ukraina. Visst tränger ryska trupper fortsatt fram. Men det går långsamt. Ingen av de viktigaste städerna är i skrivande stund under fast rysk kontroll. Artilleri och missiler sprider förstörelse, död och lidande. Men motståndsviljan inne i Ukraina knäcks inte och västvärlden enas i sina fördömanden.

Siktar Ryssland nu verkligen på en seger ­genom massaker? Om Putin lyckas utplåna ett självständigt Ukraina, har han då någon föreställning om hur det ska gå till att underkuva och styra ett förött land av Frankrikes yta och med 40 miljoner invånare, även efter miljontals människors flykt?

Som tilltufsad stormakt har Ryssland i säkerhetspolitiken länge sökt hävda sig genom att underblåsa lokala och regionala konflikter så att de förblir olösta – i Moldavien, Georgien med grannar och Krim och Donetsk i Ukraina. Men en frusen konflikt i hela Ukraina efter denna vårvinters förstörelse, om Ryssland nu skulle stanna vid det, vore något helt annat.

Kanske när Vladimir Putin ett sista hopp om att ändå till slut kunna lura västvärlden och få den att framstå som en svekfull vän till ukrainarna och en bov som straffar oskyldiga ryssar med sanktioner. Han har kanske hittills avsiktligt hållit inne med betydande stridskrafter som nu släpps lösa för att framtvinga ett avgörande militärt och vid ett pressat förhandlingsbord. Ukrainas folk skulle sedan enligt en sådan plan bittert vända sig bort från väst i insikten att det varit lönlöst att satsa på en trygghet som USA och Nato aldrig var beredda att erbjuda militärt.

Det är en spekulation, obehaglig och måhända otillbörlig. För Putin borde det vara ett än mer riskfyllt spel, dömt att misslyckas, än den ursprungliga krigsplan som sprack. Men orättfärdiga krig får sällan rättfärdiga slut.