Att tvivla kan vara en bra början för en tro

Rapporten som släppts av Barna Group undersöker amerikanska kyrkobesökares spiritualitet. Att slutsatserna från en sådan inte kan överföras på svensk mark rätt av är ganska uppenbart. Men några saker tar jag för självklart att även kyrkobesökare på denna sida av Atlanten kan känna igen sig i.
52 procent av alla troende unga vuxna och vuxna tvivlar ibland. Rubriken dras upp stort av Christian Post, och jag tänker – vänta lite nu. Är det så få?
Jag trodde att tvivlet var lika grundläggande som tron – för alla. Vad skulle vi annars med sådant som teologi till om inte tvivlet var en förutsättning för tron?

Jungfrufödsel och vatten vandringar

Den som tänker tvivlar. Att inte någon gång tvivla på jungfrufödsel, himmelsfärd och vattenvandringar låter osannolikt. Inte heller Petrus kunde tro att det var Jesus han såg på vattnet innan han steg ner i sjön med tvivlet i behåll.
Här döljer sig en hemlighet som jag också anar i Barnagroups statistik. Den som är aktivt kristen, alltså återkommande involverad i kyrkans gudstjänstliv, upplevde sig tvivla mycket mindre än den som var troende men inte aktiv.
När Jesus räckte ut handen mot Petrus på vattnet stod han upp. När han kom i land den natten lär det inte varit tvivlet han kom ihåg i första hand – utan sin mästares utsträckta hand som gav honom tro nog att resa sig.

Vi bär fram varandra

I den gemenskap vi kallar kyrka, eller Kristi kropp, utmanar vi hela tiden tvivlet genom att ta steg som om vi litade på Gud. Här bär vi fram varandra i den gemensamma tron på att Gud är större än vårt eget tvivel.
Det mest fantastiska händer då allt som oftast – tvivlet förvandlas till tro. Inte för att tvivlet försvann, men för att vi fann en hand att greppa.
Att tro i den mening som nya testamentet uppenbarar den är, menar jag, mer att lita på Gud trots att allt inte kan förklaras – än att alltid ha förklaringar för Gud.
Tänk om tvivel i själva verket är en utmärkt grund för att tro.