Ett ”vänförslag” dök upp på facebook häromdagen. Jag hajade till då personen som tidigare varit aktiv i en frikyrka nu visade sig ha konverterat till Islam.

En av huvudorsakerna var att hen inom (frikyrkliga delen av) kristendomen upplevt ett lösare förhållande till rätt och fel.

Den vaghet hen menade sig ha upplevt i den kristna gemenskapen slapp hen nu.

Jag finner exemplet intressant på flera sätt.

Historiskt har frikyrkor anklagats för att vara borgar av regelverk och syndakataloger snarare än för slöhet inför ramverk, men pendeln har som i övriga samhället snabbt slagit över.

Synd är individuellt och nåden är alltid större. Visst låter det bra, men kan uppenbarligen också bli ett fängelse på samma sätt som en överdriven lagiskhet.

Även om det är ytterst ovanligt med , bör påpekas, frikyrkliga konvertiter till islam tror jag att fenomenet med en upplevt lösare inställning till rätt/fel, kan vara en stark orsak och drivkraft i den rörelse mot historiska kyrkofamiljer som många frikyrkliga tagit.

Kanske just på grund av en känsla av mer kontinuitet, tydligare svar.

När det som ena dagen är synd blir något du ska omfamna för att accepteras den andra, är det inte lätt att hänga med. Eller för den delen när självklarheter i ena stunden blir till oklarheter i nästa.

Jag lider med äldre som känner sig förvirrade. Och yngre som söker stadiga handtag men finner svängdörrar.

Då kan skyddet av långa traditioner och tydligt uppstyrda dokument för livet locka.

Islam är duktiga på ritualer. Noterbart nog är att flera traditioner som lever i delar av Islam är kopior av tidiga kyrkors ritualer och förhållningssätt.

Något som med rätta kan sägas ha saknats i många frikyrkliga rum om än inte alla, men som fått ett gensvar i rörelser som den ekumeniska kommuniteten på Bjärka-Säby.

Samtidigt kan det ibland te sig som en väg bort från vårt eget arv av det personliga Gudsmötets betoning.

Här fäller jag inga domar vad som är rätt eller fel, men undrar om det är så att vi diskuterar för lite om just rätt och fel. Och varför.

I en kyrka som till exempel Equmeniakyrkan kan det ibland upplevas komma an på den enskilda församlingen, pastorn eller medlemmen hur en text bör läsas och förstås.

Något som lätt skapar tvivel, hopp- och modlöshet.

Finns inget rätt och fel finns heller ingen väg som är rätt eller fel, med allt vad det innebär.

Ändå måste det anses vara rätt att det inte alltid finns absoluta rätt och absoluta fel.

I ”Relamore” på TBN Nordic diskuterar Equmeniapastorn Britta Bolmenäs med psykolgen Alf B Svensson om frågor som inte alltid begåvats med absoluta svar. Som skilsmässor och tuffa situationer av olika slag.

Sådant som genom historien stoppats i ”syndfacket”.

Men synd definieras inte av rubriker, utan betyder ”Att missa målet”. Sett till de (höga) ideal som Bibeln talar om, står vi alla där med vetskapen om att ha missat det. Syndat om du vill.

I dessa ideal finns en utmärkt mylla att faktiskt diskutera rätt, fel, synd och upprättelse. Utan att väja för det svåra - att det gör ont att missa målet. Och att vi ibland inte är säkra på dem.

Men det unika med kristendomen är just att synden inte står i fokus. Den har ingen makt att hålla oss fångna, samtidigt som vi får vila i att vi heller inte har makt att själva fånga den.

Då blir rätt eller fel mindre relevant. Det som betyder något är vägen vidare. En väg med ett namn. Jesus. När vandringen blir svår och svaren känns otydliga är detta något att hålla fast vid. Som en ritual nästan.