I vanliga fall hade det varit Anna Ardins tur att fylla baksidan. Från att tidigare ha sitt primära medieutrymme just på denna plats i denna tidning har hon de senaste veckorna hamnat i ett helt annat rampljus.

Vi belyser det på sidorna 8-9 i dagens tidning och flyttar hennes krönika dit, där hon själv får ge sin syn på den märkliga tid hon har upplevt och upplever.

Själv är jag fascinerad över den överberättelse, om man kan säga så, till berättelsen om henne och världskändisen Julian Assange.

Den är på intet sätt ny. Skulle det hänt för 500 år sedan i en annan kontext kanske den överlevt som en myt och sedan blivit till en sedelärande saga hos, låt säga, bröderna Grimm.

Julian Assange började i något bra och viktigt när han startade Wikileaks, avslöjade saker som USA:s krigsförbrytelser i Irak och förnyade journalistiken genom att spetsa till journalistikens enda usp (unika säljpunkt) – att vara maktens granskare. Makten darrade inför honom.

Men det gav också Julian Assange en makt han aldrig kunde drömma om. Han blev en granskarnas rockstjärna och uppenbarligen steg det honom åt huvudet.

Hans insikt om att makt alltid måste begränsas hos människor, nådde inte till upplysning inom honom själv.

Över tjejer som Anna och den andra kvinnan som polisanmälde honom för övergrepp utövade han den typ av makt, han vigt sitt liv åt att avslöja hos andra makthavare.

Antagligen hade resan in i mörkret pågått ett tag innan, det är svårt att annars se varför Julian
Assange vid konfrontationen med den svenska polisen annars valde att svara som pressade makthavare gärna gör.

Genom att först skylla ifrån sig. Sedan anklaga motparten (för att vara en del av amerikanska konspirationer) och än en gång använda sin maktställning genom att halvt direkt, halvt indirekt förmå den underjordiska mobben av fans att ta upp striden för honom.

Inte helt olikt den reaktion som Donald Trump har visat upp efter sin valförlust.

Makt korrumperar. Och förblindar. Efterspelet av Assanges flykt från att få saken rättvist prövad har fått hans stjärnstatus att sakta ebba ut och nästan blekna.

Han kunde varit 2000-talets viktigaste person men blev en skugga.

Detta är urhistorien om den fallna ängelns resa än en gång berättad. Från upphöjd och älskad till nedbruten och ensam.

Jag funderar ibland på vad den egentligen vill säga. Att makt är något ont, nödvändigtvis? Eller att det är fel att sträva uppåt?

För min del har jag landat i att det handlar om något så enkelt som att ta ansvar för sin lott. Och inte offra andra för sin egen lycka.

Den fallna ängeln var beredd att offra Guds rättvisa för att få sin väg. Julian Assange var beredd att offra rättvisan för Guds avbild (människor) för sin.

Att vara beredd att inte bara kliva över utan även offra andra för sin sak, är det högsta oansvar en varelse kan ta. Det är i någon mån att ta strid mot det heliga.

Jesus gjorde saker tvärtom. Hans makt sades vara oändlig, men ändå offrade han ingen, inget, utom sitt eget liv – för att andra skulle få ta del av samma maktkälla.

Anna Ardin har läst till diakon under tiden som Julian Assange har suttit i ett rum på Ecuadors ambassad. Hon må ha startat i ett mörker av näthat och hot men i stället vandrat steg för steg mot något ljusare.

Att gå längs Via Dolorosa är ingen skön upplevelse, men det är aldrig slutet för den som väljer den vägen.