Nu har jag sett den, Gud som haver barnen kär. Själv tycker jag den har goda poänger. Men visst finns invändningar;

1. Det är problematiskt att säga "många" barn far illa i religiösa miljöer utan att ange en siffra. Jämfört med vad? Vilka sammanhang räknas? Hur många är de som inte farit illa? 
2. Det illa dolda antagandet att problem försvinner bara uppväxtmiljöerna inte är religiösa. Devisen "många" barn far illa kan säkert appliceras på de flesta sammanhang. 
3. Att bunta ihop sammanhang som EFS med Jehovas Vittnen skapar en märklig koppling för den som inte vet skillnaderna. Medan Jehovas Vittnen har en uppbygd struktur av extrem social kontroll är EFS en del av Svenska Kyrkan (där sex miljoner svenskar trots allt är medlemmar).

Det finns grader i helvetet, som Anna själv påpekar i dokumentären. Nog kunde skillnaderna klargjorts mer, eller enligt god journalistisk sed låtit företrädare stå till svars för hur det blivit så skevt.

Kanske kommer en uppföljare, vad vet jag, som utmanar narrativet att en gudstro i uppväxten alltid är sämsta alternativet. Studier från Harvard 2018 kom exempelvis fram till att kyrkbesökande unga uppvisade en större grad av välbefinnande i 20-årsåldern än jämnåriga utan vanan. Drivkraften att engagera sig socialt ökade med nära 30 procent och avhållsamheten från droger var markant större för gruppen. 

Med det sagt. De medverkandes berättelser är på allvar för all kyrklighet. 

För den inomkyrkliga diskussionen är de livsviktiga att ta till sig. Och det finns några konkreta saker som kyrkor redan idag kan samtala vidare kring.
* Risken med för unga ungdomsledare.
* Risken med att förtydligt dela upp ungdomsgruppen från den "vanliga" församlingen.
* Får tvivel och frågor tidigt ta plats? Pressas någon till att behöva känna sig tvungen till att ha en stark övertygelse i tonåren eller tidigare?

Frikyrkligheten, vi kan bättre! Detsamma gäller er, SVT.