Besvikelsens hoppfulla evangelium

”Jag har varit missionär i Afrika”, inledde mannen sitt samtal med mitt 15-åriga jag, vilket gjorde mina förväntningar stora. Kanske skulle jag nu få del av en spännande historia som han valt att dela med just mig.

”Vi kom till en by, där vi skulle få träffa hövdingen...”, fortsatte han.

Vid det här laget satt jag på helspänn, var skulle den här historien sluta? Mirakel? Hövdingens omvändelse? Äventyr?

Ta av sig hatten

Mannen tog ett djupt andetag. ”I den byn var det så att när man träffade hövdingen, skulle man ta av sig hatten. Här i kyrkan har vi också en hövding... Jesus. Därför tar vi av oss kepsen här.”

Mannen gick och jag rodnade med en keps i famnen.

Jag hade knappt varit inne i en kyrka innan min första besvikelse. Det tog hårdare än vad han kunde ana, och jag gick aldrig till den kyrkan mer än sporadiskt efteråt.

Upplevelse av besvikelse

Under åren har jag tagit del av historier som på ­olika skala talar om samma upplevelse av besvikelser i församlingen. Några har varit många resor värre, men inte sällan är det händelser av just mildare slag som blivit­ ­början på en troendes resa bort från församlingen.

Vi behöver fundera på hur vi pratar med varandra och varför vi säger det vi säger.

Men vi behöver också prata mer om besvikelse som en del av församlingsupplevelsen. Det går inte att verka i en kyrka utan att förr eller senare bli besviken, kanske till och med sviken.

Har du inte upplevt det nu, så kommer det; Någon du sett upp till är otrogen, berättar något sårande, tar parti emot dig eller krossar din bild av vad det är att vara kristen.

Ibland är det du eller jag själva som (be)sviker.

Livet är så, också livet i en församling. ­Ofullkomligt men i sin ofullkomlighet pekande på det fullkomliga. Jesus, den ende som förmår att ta emot oss exakt sådana vi är. Med eller utan keps. Tillåt mig vara ett levande exempel på ­detta.