Bokstav och ande vittnar om uppståndelsen

Bokstaven dödar, men anden ger liv. Det ordet kommer mig ofta nära i mina försök att läsa Bibeln.

Som del i en tradition där läs­andet lyfts högt och frågor som ”Var står det skrivet” finns lagda i stengrunden, märker jag att det är en särskilt god vers att ha i bakhuvudet för stormiga dagar.

Uppståndelsens mysterium

I kölvattnet av den diskussion om Equmeniakyrkans teologiska djup som lanserades på branschkollegans Dagens ledarsida finns det anledning att säga något om detta. Inte minst för att påsken står för dörren. Och vi står inför uppståndelsens ofattbara mysterium.

Är det möjligt att som kristen tro på något så oerhört som att de döda uppstår igen. Kan vi läsa med i trosbekännelsen utan att stappla på denna punkt?

Hänvisas till ögonvittnen

Vad kommer an på Kristus påstådda uppståndelse finns det ju ett antal tankar att hålla i minne. Dels det faktiska bevismålet. Här kan vi bara gå på just vad som finns skrivet. När lärjungarna hävdar att han uppstått hänvisas till ögonvittnen, möten med den uppståndne och inte minst den beredvillighet att gå ­döden till mötes för att sprida detta budskap. Något som man kunde tänka sig att åtminstone någon av apostlarna skulle avstått ifrån, om de inte var säkra på att det de sett och hört var sant.

Johannes dog visserligen inte martyrdöden men lät sig fängslas för sin tro.

Dels externa källor, som bland annat romerska historikern Josephus Flavius bekräftar bilden av en tidig kristen rörelse som byggde allt på att dessa skeenden verkligen inträffat. Paulus förfäktar i sina brev att utan uppståndelsen är den kristna tro av inget värde.

Men bibeln förklarar inget om hur uppståndelsen gått till, den ger inga modeller att förklara vetenskaplig fakta i ämnet. Att fastna i det skrivna utan att låta anden uppenbara innehållet är alltså ett företag som riskerar att sluta i sitt eget fällda krokben.

Går en skiljelinje

Här går ibland en skiljelinje mellan bokstavstrogna och de som vill läsa allt symboliskt. Men varken bosktaven eller symboliken är möjliga utan varandra. Det symboliken gör är nämligen att foga samman verkligheten. På så sätt skulle kunna sägas att det inte finns något som inte är symboliskt. Men också att det symboliska inte existerar utan det konkreta som den vill förklara.

För oss på dessa breddgrader sammanfaller påsken oftast med naturens synliga övergång från död till liv. Vi ser den, men kan inte fullt ut förklara dess skeenden i detalj. Vad vi vet är att det som lades i jorden och dog nu uppstått och inte bara får, men ger, liv. Och en ny klädedräkt.

Tar emot det i sin verkliga natur

Vi förstår det främst symboliskt men tar också emot det i sin verkliga natur. Vi känner det i luften vi andas, vi anar det i de första insektssurren vi slår bort, och gläds i känslan av att vilja möta det nya ljuset med ansiktet vänt i dess riktning.

I nattvardens symbolik står en liknande vår redo att ta emot oss. Jag tycker den traditionella formuleringen vid gången säger det bäst, ”Kristi Kropp för dig utgiven. Kristi blod för dig utgjutet”.

Symboliken är densamma

Vi menar knappast, som katolikerna, att oblaten faktiskt förvandlas till kött och blod i våra magar men symboliken är densamma. Vi minns att Kristi kropp är lagd i jorden, vi anar att vi genom att ta emot honom symboliskt, kan vänta oss få del i hans verkliga uppståndelseverk. Livets slutliga seger över döden.

Symboliken berättar vad en ren bokstavlig läsning aldrig kan förklara. Båda sidorna förenas i den uppenbarelse som sedan bara anden förmår ge - men att den ges vittnar miljontals människor runt vår värld om. Inte minst hörs detta rop under den stilla veckans glädjebud;

Han är uppstånden. Ja han är sannerligen uppstånden.