Pandemin har blottlagt många svagheter i vårt samhälle. Förhållanden vi borde ha varit medvetna om, konsekvenser vi borde ha kunnat förutse, men som vi inte sett eller helt enkelt valt att blunda för.

Nu är frågan, kommer vår gemensamma erfarenhet av pandemin att leda till att vi gör någonting åt problemen?

En kris överskuggar alla andra: Klimatkrisen, som ju är en direkt effekt av ohållbar ekonomisk exploatering och ekonomins globalisering. Även om globaliseringen så klart innebär fantastiska möjligheter har den också uppenbara baksidor. Som att man kan flytta problematiska verksamheter utom synhåll, eller snarare, avveckla fungerande verksamheter för att låta dem återuppstå någon annanstans där driften är billigare på grund av att den inte respekterar människor och miljö.

Diskussionen om att naturresurser måste prissättas har funnits sedan nationalekonomins barndom, men märkligt nog aldrig fått fäste. 1968-generationen ville se en rättvis ekonomisk världsordning. Deras barn såg säldöden på tv och röstade in Miljöpartiet
i riksdagen.

Det obegripliga är att samtidigt som medvetenheten om de globala orättvisorna och miljöproblemen hela tiden funnits där, och rentav fördjupats, så har den kapitalistiska logik som skapar problemen accelererat. Kanske för att den ekonomiska globaliseringen gett oss så många fördelar, och gjort det lätt att glömma nackdelarna eftersom vi slipper se dem. Men klimatkrisen, liksom pandemin, är globala kriser som per se verkar överallt och därför inte går att blunda för.

Sedan 2015 har vi genom Paris­avtalet förbundit oss att begränsa den globala medeltemperaturökningen till 1,5 grader. För att klara det måste de globala utsläppen minst halveras till år 2030.

EU vill vara lite bättre och antog i april i år en klimatlag som innebär att vi ska minska våra utsläpp med 57 procent till 2030, jämfört med 1990 års nivå. Det är ett ambitiöst mål som inte kan nås enbart genom offentliga satsningar. EU har därför bestämt sig för att involvera näringslivet och skjuter in sig på kapitalägarna. Nya direktverkande EU-lagar (förordningar) tvingar finansiella företag och börsbolag att bland annat redovisa sin klimatpåverkan. Dessa kan alltså inte längre investera i ett företag utan att ta reda på hur stort företagets klimatavtryck är.

Samtidigt som näringslivet, i vanlig ordning, klagar på att regelverket är krångligt, hyllar hållbarhetsexperterna ansatsen. Det genialiska med EU:s regelverk sägs vara att genom att det riktar in sig på kapitalägarna och de största företagen sipprar kraven ner genom hela det ekonomiska systemet.

Företagen är ju beroende av sina investerare och underleverantörerna av sina kunder, så de kommer troligtvis att göra vad som krävs för att få tillgång till kapitalet – vara transparenta.

Hade det inte varit enklare att införa en saftig EU-skatt på utsläpp eller helt sonika förbjuda vissa energislag?

Jo, men sannolikt hade det varit svårare att få en politisk majoritet att stödja så pass radikala och ingripande förslag. Därför väljer EU i stället en väg som innebär att företagen får fortsätta att göra som de vill, så länge som de redovisar det öppet.

EU:s uppvaknande i klimatkrisens elfte timme är bättre än inget. Men det är också tydligt att man inte är beredd att utmana det ekonomiska systemet i grunden, så att ekonomin tjänar mänskligheten i stället för tvärtom. Nu blir det i stället upp till var och en av oss att intressera oss för företagens allt mer transparenta rapportering och fortsätta att trycka på i rätt riktning.

RAKEL LENNARTSSON
sandaren@sandaren.se