Dags att införa en Lex Piensoho

 Jag ställde då bland annat frågorna till Equmeniakyrkans kyrkostyrelse om han inte valt att hoppa av processen, och om han fortfarande ens kunde vara aktuell? De valde att inte kommentera frågorna då, men efter söndagens styrelsemöte kom beskedet. Nej, han hade inte hoppat av processen, ja, han var fortsatt aktuell för rollen som biträdande kyrkoledare.

Förslag till ny kyrkoledning

Så aktuell att han nu tillsammans med Karin Wiborn blir kyrkostyrelsens förslag till ny kyrkoledning för konferensen att rösta om i höst. Den spontana tanken är att det kan bli bra. Två erfarna ledare med lite olika uttryckssätt och bakgrund. Att de kommer att komplettera varandra och på samma gång stå för förnyelse och kontinuitet kan vara en annan sak att framhålla.

Båda har uppenbart starkt stöd i Equmeniakyrkans församlingar, även om jag inte tvivlar på att till exempel Joakim Hagerius också haft det. Det är också intressant utifrån Karin Wiborns idé om det delade ledarskapet att se om, och då hur, det kan växa fram ett två-ledarsystem, som hos EFK ur den här duon. För att fånga in och tilltala ett så pass brett samfund som Equmeniakyrkan kan det helt klart vara vägen att gå.

Diskussion om kyrkoledarprocessen

Samtidigt måste vi våga diskutera frågan hur en kyrkoledarprocess ska se ut i Equmeniakyrkan. Kyrkostyrelsens strävan efter transparens var god och lovvärd. En direkt konsekvens efter de turer som föranledde det något turbulenta valet 2020. Men det blev också uppenbart att det i den nya typen av process blev väldigt svårt för personer utanför den nationella eller regionala personalgruppen att öppet ”söka” tjänsten, utan att riskera skicka ett budskap till nuvarande arbetsgivare om att de från nu var deras andrahandsval.

En kyrkoledarroll kanske inte heller ska vara en tjänst man söker, utan en tjänst som söker en. Inför nästa val kan det vara värt att grundligt se över strukturerna för att liknande otydligheter inte ska upprepa sig. Vi kan kalla den utredningen för Lex-Piensoho.