Det politiska spelet har kulminerat under den senaste mandatperioden, som inleddes med en osedvanligt långdragen och komplicerad regeringsbildning och avslutas med att Sverige nu styrs av en regering utan så mycket styrfart. Detta sedan först januariavtalet med Liberalerna och Centern och därefter koalitionsregeringen med Miljöpartiet upplösts och fallit.

Mot denna bakgrund, som ­beskrivits i termer av kaos och tjäbbel, var det fint att höra Magdalena Andersson avge sin regeringsförklaring med stor värdighet och respekt för de institutioner som har möjliggjort att just hon kunde står där som den första kvinnan på posten. Hon påminde om att en människa, en röst, är ”samhällets mest grundläggande uttryck för jämlikheten människor emellan”. Det var naturligt att Sveriges första kvinnliga statsminister inledde med att markera hundraårsminnet av den allmänna, lika rösträtten. Men det skedde också mot en annan fond, nämligen en av växande klyftor, ökad polarisering och ett nationalistiskt parti som successivt flyttat fram sina positioner.

När detta parti vill skapa incitament för människor som ”inte hör hemma här” att återvandra, ett koncept som de öppet främlingsfientliga Afs länge haft som sitt, eller vill stöpa om public service till någonting som snabbt skulle kunna utvecklas till Pravda, får det som nyss kunde låta som trötta klyschor tillbaka sin mening och udd. Det var ingen slump att Magdalena Andersson i sin regeringsförklaring började med att inskärpa att respekten föra allas lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet är grundläggande premisser för hur demokrati utövas i Sverige. Majoriteten styr, men inte på någon minoritets bekostnad, eller någons bekostnad över huvud taget.

Den generella välfärden är enligt före detta finansminister Magdalena Andersson ”den starkaste omfördelande kraft som finns”, och att ”ta tillbaka kontrollen” över den är en av hennes prioriterade områden (vid sidan av kampen mot segregation och gängbrottslighet samt genomförandet av den gröna industriella revolutionen). Som ledare för en av Sveriges svagaste regeringar, sett till det parlamentariska stödet, kommer hon ha svårt att leverera annan än retorik på den ambitionen.

Det parlamentariska underlaget finns helt enkelt inte för att genomföra vinstbegränsningar i välfärden, även om det vore bra för både lärare och elever, skol­väsendet och samhället som helhet. Däremot är hon som ledare för en socialdemokratisk enpartiregering friare att stå upp för de idéer som hon verkligen har, i stället för att kompromissa redan på idéstadiet och behöva torgföra en politik som hon inte står för till hundra procent. Det gäller för övrigt alla partier och var en viktig anledning till att Miljöpartiet hoppade av regeringen tio månader före valet.

Förhoppningsvis kan det nya parlamentariska läget, där inget block lyckas samla en majoritet, leda till att partierna går fram mer självständigt med sina respektive program och att dessa kommer att vara mer idémässigt renodlade och mindre resultatet av en kompromiss som syftar till att samla ett regeringsunderlag. Det har spåtts att politiken kommer att bli mer lik den i Finland (Per Schlingmann, Akuellt den 29 november), där varje parti går till val självständigt och regeringsfrågan ställs först ­efter valresultatet. Det vore en välkommen utveckling i linje med en mer idealistisk förståelse av politik som en kamp mellan idéer. Må de bästa idéerna vinna och må de sedan slå sina kloka huvuden ihop för att göra praktisk politik av visionerna.