UPPDATERING: Magdalena Andersson har bett om entledigande och söker stöd i ny statsministeromröstning.

Den långa kampen till svensk demokrati började i de svenska frikyrkorna, med de efter utländska förlagor demokratiserade föreningsformer som sedan partiväsende och övriga civilsamhället tog över.

(Fri)kyrkorna var också tidigt ute med att låta kvinnor både få rösträtt och möjlighet till ledarskap i sina församlingar och samfund. Inte alla frikyrkor förstås, men inte minst de grundarsamfund som idag utgör Equmeniakyrkan har alla haft del i den utveckling som sent om sider nu lett fram till denna historiska dag.

Steg för steg har både kyrklighet och samhälle öppnat upp för ett utökat kvinnligt deltagande i besluts- och maktpositioner. Det är bra.

För i ett jämställt samhälle ska alla ha lika stor chans att bli vad de vill.

Sverige har kommit långt där, väldigt långt i internationell jämförelse. Men just posten som statsminister har suttit hårt inne. Några har försökt och varit nära.

Oftast har anledningen att de inte nått hela vägen varit beroende av andra anledningar än deras kön, men misstankarna har ibland funnits där och inte minst det är en anledning till att beskedet att Magdalena Andersson först blev Socialdemokraternas statsministerkandidat och sedan röstades fram av riksdagen att axla rollen efter Stefan Löfven, värt att fira. 

Nu kan vi med säkerhet säga att statsministerposten inte är vigd åt en särkild kategori människor.

Förhoppningsvis kan också detta krossade glastak bädda för en diskussion som på sikt kan röra sig bortom vikten av kön.

Magdalena Andersson har i motsats till sin företrädare Stefan Löfven högklassig akademisk bakgrund och ingen kan säga att det är på grund av hennes kön i första hand, utan kompetens, hon valts fram.

Idag i Sverige finns alltså möjlighet för både män och kvinnor att jobba mot sitt mål och nå dit. Även om de verkar inom politiken.

Det är viktigt. Symboliskt, ur jämställdhetssynpunkt och ur rent meritokratisk synpunkt. Bäste man eller kvinna på plats. 

Att det nu är så här är inte detsamma som att jämställdheten och förutsättningarna för alla samhällsgrupper är perfekta. I kvinnofrågan finns fortfarande arbete att göra kring hur arbete värderas och ersättningssystem sätts upp. 

Ännu återstår också mycket arbetei att vara lyhörd för att nya grupper kommer i kläm då fokus lagts på vissa andra.

Unga män i förort och på landsbygd är en tickande bomb enligt många, och jag tror det kan ligga något i det. 

Men identitetspolitikens faror lurar alltid bakom hörnet och det gäller att inte för lättvindigt låta sig svepas med i vinddraget.

Vårt viktigaste uppdrag som samhälle är nämligen att skapa lika förutsättningar för allla, det tjänar både den enskilde och samhällsgemenskapen på. 

Om Magdalena Andersson nu kommer stå för den bästa politiken är inget som kommer an på om hon är kvinna eller inte, det kommer an på hur hon tar sig an uppdraget och det får väljarna avgöra om mindre än ett år. 

Men att hon visat sig kapabel att nå den symboliska rollen som första kvinna på statsministerposten är något som hon kommer att bli ihågkommen för.

Hon lär inte bli den sista.

Äntligen har Sverige sparkat in dörren som frikyrkorna en gång började sätta på glänt.