Förra veckan meddelade regeringen att de flesta återstående restriktioner kommer att lyftas den 29 september, vilket egentligen borde göra frågan om vaccinpass inaktuell.

Men pandemin är en tämligen oförutsägbar historia. Så nu tittar regeringen på möjligheten att införa vaccinpass, för att ha det i beredskap om smittspridningen skulle ta fart igen. Samtidigt visar nyligen publicerade data från Folkhälsomyndigheten att vaccinklyftorna är större än vad som tidigare varit känt. Därför fortsätter frågan, på goda grunder, att engagera människor. Och debatten handlar ju inte bara om vaccinering, utan om människosyn och var man lägger tyngdpunkten när man talar om frihet och ansvar.

I SVT:s Agenda har frågan diskuterats två söndagar i rad. Paradoxalt nog återfinns de som förordar tvång i nuläget ofta till höger, medan det är vänstern eller kristenheten som försvarar den personliga integriteten och pekar på riskerna med att försöka lagstifta fram det som bör vara en fråga om personligt ansvar.

När SVT för ett par veckor sedan ställde frågan om vaccinpass i form av en enkät till riksdagspartierna svarade Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna: Ja. Vänsterpartiet svarade: Nej. Socialdemokraterna och Centern svarade: Nja – man utesluter det inte som en möjlighet, men pekar på problemen. Miljöpartiet och Sverigedemokraterna hade ännu inte tagit ställning.

Rösterna till höger lutar sig mot rationalitetsargumentet och värnar om sin frihet att leva expansivt. Dessutom är de inte främmande för att tänka i termer av ekonomiska incitament. Rösterna på motståndarsidan värnar den personliga integriteten och varnar för att större friheter för dem med vaccinpass kommer att upplevas som diskriminering av övriga, och minska förtroendet för samhället hos dem som redan i nuläget har svag tilltro till myndigheter och till majoritetssamhället över huvud taget.

Tidigare i år tog präster, pastorer och samfundsledare i Storbritannien kraftfull ställning mot vaccinpass. Deras starkaste argument var att de inte kan förhindra någon att komma till kyrkan, till Gud. Det vore ett svek mot essensen i kristendomen att stänga ute de socialt oönskade från kyrkan, skrev de i ett öppet brev och varnade för ”medicinsk apartheid”. Sedan det skrevs har åsikten att den som valt bort vaccin och sedan blivit svårt sjuk inte skulle prioriteras i vården luftats allt oftare. Man behöver inte fundera många minuter för att inse vilket sluttande plan det vore.

Hur många sjukdomstillstånd och olyckor är inte ”självförvållade”? Det är pedagogiskt svårt men viktigt att hålla isär detta: Samhället ska upplysa och informera och arbeta preventivt med folkhälsofrågor. När någon ändå blir sjuk, är det helt ointressant varför. Vårdens enda uppgift är att prioritera utifrån behov och möjlighet att tillgodogöra sig en behandling.

Ett vaccinpass är förvisso inget tvång, utan ett incitament. Men är det ett bra incitament att ”belöna” dem som vaccinerar sig med möjligheten att resa eller gå på krogen? De som aldrig reser eller går på krogen, ska de då känna sig oberörda? Lena Halldenius, professor i mänskliga rättigheter vid Lunds universitet, har pekat på klassaspekten i upplägget med vaccinpass. Att ta till ekonomiska incitament för att övertyga människor är också en vansklig väg att gå, eftersom den bygger på en logik som vädjar till egenintresset när poängen är att vi ska vilja handla som ansvarstagande individer i ett sammanhang större än oss själva.

Det bästa vi kan göra är att fortsätta tala om vaccinet som en rättighet, som alla ska få tillgång till, och inte som en hotfull skyldighet eller en potentiell klassmarkör.