Därför måste kyrkorna klara ekonomin

För några år sedan skrev vi om turerna i Sändaren. Jawhar hade flytt Afghanistan, mött Jesus men levde i ett kompakt mörker på grund av ovissheten om han skulle få stanna i Sverige.

Sällan upplyftande samtal

Vissa fall kan man som ­redaktör hålla lite på avstånd, men andra kommer nära. Jawhar är nämligen engagerad i min egen hemförsamling, Equmeniakyrkan Alingsås. Vi har blivit vänner och ofta pratat om hur det går de gånger vi mötts. Sällan har det varit upplyftande samtal, även om man alltid slås av vilken tillförsikt en människa med så stor osäkerhet i livet kan ha.

Tack till Jesus för församlingen, tack Jesus för olika personer, för olika saker som kommit i hans väg. Det har hela tiden varit hans mantra för att kunna hålla ­näsan över vattenytan. Tack till Jesus, ett finger i luften, en hand på hjärtat.

Två församlingsmedlemmar, ­Karin och Tommy, har slagits ­särskilt hårt för att hålla hoppet levande för Jawhar. De har gråtit, bett och hoppats tillsammans.

Får stanna i Sverige

Så var det städdag i kyrkan för ett par veckor sedan, jag stöter på Jawhar i min jakt efter en krets­ledares städschema. Han och ­Karin stannar mig i farten. Ger mig en kram. Berättar att han till sist fått beskedet – han får stanna i Sverige.

Det går en rysning genom kroppen. För en kort stund anar jag glädjen i honom också i mig.

På vägen därifrån slår mig tanken att allt vad det är att vara kyrka förenades i den dryga timmen jag lämnat bakom mig. Den gemensamma strävan för att göra gott för andra, den gemensamma strävan efter att hjälpa bröder och systrar. Den gemensamma strävan efter att hålla rent i lokalerna – för att de snart ska kunna ta emot smuts igen. Både i form av damm och skit, rent ut sagt.

Men också i form av livsöden, utmaningar, omöjligheter. För att omfamnas i tron, bönen och hoppet. Att våga tro i hop också när allt annat tycks peka i en annan riktning.

Om några dagar är jag på plats ­under Equmeniakyrkans årskonferens tillsammans med hundratals andra från hela landet. Det ska stötas, blötas, diskuteras i vilken riktning och på vilket sätt vi ska bygga den här sammanslutningen som ­totalt sett ska utgöra ramar för ett Guds hus i landet.

Hoppas på spänstiga diskussioner

Jag hoppas så klart att det blir spänstiga diskussioner, om allt från en ekonomi i nedgång till missionsverksamheten – och visst kan det vara dags att börja fråga sig hur kyrkans klimatnödläge egentligen fallit ut.

Det vore intressant om den diskussion som Skårekyrkan i sin motion om kyrkans ledarskap också får glöd under dagarna.

Programmet är späckat av ­viktiga hållpunkter och teman. Pilgrimsvandringar, utflykter och Samuel Ljungbladh.

Allt detta är också att vara kyrka.

Men kanske är den viktigaste frågan inte bland de som diskuteras i det här forumet trots allt – utan den som väl diskuteras i varje enskild församling där ute, den som knyter an till Equmeniakyrkans vision om hur mötet med Jesus förändrar Dig, Mig och hela världen.

Hur bygger vi en kyrka som håller fast vid tron, hoppet och kärleken till det område där den satts att utgöra en del av Kristi kropp?

Lights in Alingsås

I Alingsås ingår Equmeniakyrkan detta år i ljuseventet Lights in Alingsås, som lockar tusentals besökare varje år. Temat är ”One peace at a time”. Om hur ljuset får lysa frid och fred till våra hjärtan. Visst låter det lika mycket som en utmaning till våra kyrkor.

Hur mycket ljus sprider vi egentligen, hur många hjärtan får frid tack vare att vi verkar på platsen?

Kyrkan behövs för att det finns fler Jawhar där ute. För att ge mening åt människor och erbjuda en plats för det där mötet med Kristus.

Sådant går inte att mäta på sista raden. Ändå är det det enda vi kan ha som grund till varför det är viktigt att motioner lämnas in och ekonomin går bra.