Det finns nåt som skaver med de anonyma föreslagna. Foto: Marcus Gustafsson
Sex starka kandidater har nu offentligt tackat ja till att prövas i kyrkoledarroller. Ett stort steg framåt i en allt mer transparent process. Men frågan varför det finns ett antal som inte kan tacka ja öppet är ett skav som inte helt låter sig skakas av.
Alla de sex kandidater som nu gett klartecken att prövas som kyrkoledare eller biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan är helt klart tänkbara namn.
Karin Wiborn och Joakim Hagerius lär rimligen vara "favoriter" som kyrkoledare med tanke på att de redan är inne i rullarna. Det är svårt att se hur kyrkostyrelsen skulle argumentera för en delning av dessa där man väljer att åsidosätta endast den ena.
Men båda regionala kyrkoledarna P-o Byrskog och Jenny Dobers är kandidater som skulle kunna gå in i arbetet utan större ansträngning. Detsamma lär också gälla Peter Bernhardsson som har erfarenhet i paritet med de ovan nämnda, och enligt källor till Sändaren ska han ha varit en av de som föreslogs av flest församlingar till förra kyrkoledarvalet.
Enda yngre alternativet
Ida-Maria Brengesjö är nog den som mest känns som en outsider, med tanke på att hon inte i samma grad prövats i ledarroller på nationell eller regional nivå. Men att våga testa ett oprövat lite yngre kort är också en spännande tanke.
Värt att notera är att Lasse Svensson inte var äldre när han valdes till kyrkoledare.
Det blir dock uppenbart vilka som inte kunnat avisera med sin avsikt att tacka ja till prövning öppet. Det är de som har ett jobb att förlora.
Niklas Piensoho har nämnts som förslag, och som Sändaren skrivit om har han också uttryckt sig positivt till att bli föreslagen. Men det är inte svårt att se hur han kan hamna i en svår rävsax gentemot sin nuvarande arbetsgivare Filadelfia Stockholm, om han tackar ja innan han vet om han är styrelsens huvudkandidat. Att lägga för mycket krut på att bli kyrkoledare kan i värsta fall bli en förtroendekris mellan honom och församlingen. För tydlighets skull har Sändaren inga uppgifter på om just han tackat ja eller inte.
Men alla som gjort det, Peter Bernhardsson undantagen, är anställda nationellt eller regionalt i Equmeniakyrkan idag. De har alltså ingen annan arbetsgivare än den som nu prövar dem som kyrkoledare att tvingas bryta med.
En balansgång
Peter Bernhardsson har uppenbarligen, liksom Linda Alexandersson vid förra valet, tillräckligt stöd från sin nuvarande arbetsgivare (Hagakyrkan (EFK) i Habo) för att tidigt våga vara öppen med sitt ja.
Men det är en balansgång för en person som vill ha en god relation med nuvarande arbetsgivare att berätta för dem att de i praktiken får gälla som plan B framöver.
Att kringgå denna problematik är inte alldeles enkel, men ett sätt hade varit att som Sändaren skrivit tidigare diskutera frågan redan under 2023 års konferens och då bett församlingar lansera kandidater. En diskussion som då kunde tydliggjort vilka personer som har ett särskilt starkt stöd i konferensen kunde då fått vägleda styrelsen, och även hjälpa de namn som föreslagits att få en insikt i hur starkt stödet för dem faktiskt är.
Större stöd kan förenkla
Det skulle kanske underlättat för respektive kandidat att också ha en diskussion med nuvarande arbetsgivare och därtill en möjligt större förståelse från densamma. Att veta om du har 50 församlingars stöd eller en kan vara en enorm skillnad för hur den enskilde väljer att själv pröva kallelsen i sitt hjärta.
Utifrån den situation som nu är gläder jag mig över att Equmeniakyrkan i vår kommer att hålla offentliga hearings. Det är ett stort steg framåt för en process som är så viktig för detta samfund.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR