Tänk om svenskarna inte är så sekulära som de själva tror? Tänk om svenskarna är mer kristna än vad kyrkfolket tror? Begränsar vi arbetet i våra kyrkor genom att inte vara öppna för att människor redan har en grund att bygga på?
På facebook ser jag en (o?)kristen profil förfasa sig över att hen målats ut som kristen. Eftersom hen varit och är starkt verksam inom den kristna kontexten finner jag dock detta lite spännande, som ett fenomen betraktat.
Det finns, menar jag, tydliga paralleller till den diskussion som åter dragit i gång i Sverige efter att Per Ewerts bok Landet som glömde Gud fått fart utanför kyrkväggarna, och högerdebattören Ivar Arpi i sin podd bjudit in historikern Tom Holland att prata om sin bok Dominion – den främsta boken just nu på temat vad kristendomen betytt för formandet av Västvärlden.
När alla dessa stråk av samtiden blandas i huvudet klarnar en bild – samtiden försöker febrilt göra sig av med sin kristna identitet utan att lyckas. Att erkänna sin kristenhet skulle vara att också erkänna att man i sig själv inte är sin egen lyckas främsta smed.
Kyrkan själva antitesen
Dessutom har den kristna kyrkan bildligt hos många sekulär-reformerta blivit själva antitesen för vad man vill ha för värld.
Men försöken att klistra epitet som bakåtsträvande, världsfrånvända och intoleranta på den kristna kyrkan tenderar dock alltid att vara halmstrå-argument när de synas närmare.
Den som önskar förstå hur vi landat i den historiskt sett mest toleranta och välmående världen människan själv någonsin kunnat skapa, måste ofrånkomligt söka dess rötter i den kristna historien.
Om inte man och kvinna, jude och grek likställts i epistlarna – vem hade kunnat tala om tolerans och mänskliga rättigheter i dag?
Om inte kristna lärda tagit fasta på att söka Gud i både bok och natur– vem hade kunnat söka in till universitet och studera religionskritik i dag?
Kristna fundament
Om inte bibelns första bok beskrivit människan som skapad i Guds avbild – vem hade kunnat sätta ett gudomligt värde på människan idag?
Nästan varje punkt av det som gjort västvärlden till ett så framgångsrik civilisationsbygge kan härledas till kristna fundament som bär den. Men just detta fundament, någon skulle säga fundamentalistiska, har också sin del i att kristendomen vänds ryggen i stora delar av väst.
Det som banat vägen är också det som står i vägen. Kanske är det vårt fel? Har vi gjort kristendomen till en alltmer exklusiv klubb för de redan invigda?
För den som hamnar utanför på någon punkt och därför inte känner sig hugad att heller utforska resterande delar av den kristna kontexten är vägen bort från kyrkan enkel.
Att förknippas med något ”kristet” kan bli hämmande och skammen stor om vi upplevs behöva försvara allt dumt som andra kristna gjort och sagt.
Ofrånkomligt kristen
I motsats till den profil, som med säkert goda skäl, valt en annan väg fortsätter jag med stolthet att kalla mig kristen. Jag säger det på det sätt som kanske alla svenskar skulle sagt för 50 år sedan – jag är ofrånkomligt kristen, sett till de värderingar jag låtit prägla mig av. Livets okränkbarhet, allas lika värde, människans gudomliga gnista.
De kristna källorna är djupa för både den som läser trosbekännelsen med övertygelse och den som hoppar på orden. Den kristna tron står också stadigt som samhällets grund. Men kyrkan måste förstå sin roll att som komplement till grunden visa de vidare lagren bortom kristendomens yttre skal. Den inre resan varje människa kan göra genom att följa honom, Kristus.
Om vi ser vårt uppdrag snarare som att leda medkristna vidare – snarare än att förutsätta att de inte är troende, skulle det kanske också hjälpa oss att bli av med vår stundtals hämmande exklusivitet.
Kristendomen är helt enkelt för alla. Även för den som inte längre står ut med epiteten.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR