I numret efter bad journalisten och redaktören för tidningen om ursäkt och fick då ett underbart citat: ”Vad kul att det var så många som saknade mig”.

När detta kommer i tryck kan min farmor ha gått bort. Det är en märklig känsla när en männi­ska som stått en nära står på den yttersta gränsen. På väg in i det oundvikliga, okända, för troende hoppfulla men också ogreppbara. Vi är många som kommer sakna henne men också känna en lättnad att hon slipper mer smärta.

På denna gräns ter sig också livet lika ogreppbart, okänt men också hoppfullt.

Efter att för några år sedan ha tagit ett dna-test på nätet har jag reflekterat lite över detta. Hur enormt liten chans det egentligen är att jag är jag.

När jag scrollar mitt släktträd på sajten My Heritage kan jag konstatera att om Knut den Helige inte träffat Adele Av Flandern, fått dottern Ingegerd som (tack och lov!) gift sig med Folke den tjocke, och de i sin tur fått Karl den döve och att han då tillsammans med Lucia Ulfsdotter fick Karl Karlsson Ulv – ja då hade ju inte jag och kanske halva Sveriges ­befolkning med mig ens funnits.

Varje liten del i detta träd ger vidare av sig själv till nästa knopp. Släkten följa släktens gång. En väv som binder samman, delar med sig och ger vidare.

Vi får på något sätt ett ansvar i både nutid, dåtid­ och framtid.

Vad tar vi med oss av de som gått före? Vad vill vi lämna till de som kommer efter? Och är vi själva en dag redo att gå vidare?

Livet ter sig för mig mer och mer som en ­gemensam vandring, med målet att var och en av de pusselbitar, Gudsavbilder, som spridits över jorden en dag får inse sitt och andras rätta värde. Att de är älskade av Gud i både livet och döden.

Psalmen beskriver det bättre: Aldrig förstummas tonen från himlen. I själens glada pilgrimssång