Glad påsk! Jag börjar med att säga det, för budskapet vi snart når fram till är oefterlikneligt glatt.
Vi firar tillsammans med den kristna världen det ofattbara att den Gud som blev människa dog för oss. Och uppstod. Döden vann inte, den förvandlades i stället till liv. Ett återköp av det som skedde i historiens gryning när livet förvandlades till död.
Så enkelt och så svårfattligt på samma gång. Jag slår på trumman igen, att det bara kan tas emot som ett mysterium.
Vår hållning till nattvardsbordet
Detsamma gäller vår hållning till nattvardsbordet. När vi samlas för att minnas den sista jordiska måltiden. Där Jesus bjöd in de närmaste lärjungarna att dela bröd och vin – och därtill uttalade de ofattbara orden att detta är mitt bröd, mitt blod. Utgjutet för er. Och sedan påbjudit att denna typ måltid skulle firas i hans åminnelse.
Ännu en gång har en diskussion om vilka som är välkomna till detta åminne blossat upp hos kollegorna på tidningen Dagen.
Öppen nattvardssyn
Vissa vill att den ska vara stängd för utomstående (så är också fallet i till exempel katolska och ortodoxa kyrkor) medan ledarskribenten Elisabeth Sandlund påpekar att hennes egen resa i trons värld troligen aldrig börjat utan den öppna nattvardssyn hon mötte i den Svenska kyrka där hennes dotter konfirmerades.
Jag är glad att vi i de flesta sammanhang som kallas svensk frikyrka delar arvet av en öppen nattvard (jo jag vet Missionsförbundet har en delad tradition).Men ”Till nattvarden inbjuds var och en som söker gemenskap med honom”, skriver Equmeniakyrkan fram det i sin teologiska grund. Vi ser det i Kristus samtal med rövaren på korset. Trots att han stod så långt utanför bjöd hans tro en väg in i den allra heligaste gemenskapen.
Alla som känner sig kallade att delta i den heliga nattvarden med ett uppsåt att ta del av hans bröd och kropp, måste alltså välkomnas. Men när den synen utmanas av frikyrkliga ytterkanter, som synts i debatten hos kollegorna, behöver vi slå fast varför vi tror att det är vår väg.
Visat vägen mot kristus
Oavsett vad andra kyrkofamiljer, med all respekt för deras val, står. Vi kan i stället bejaka att den burit frukt och visat vägen mot Kristus. Titta bara på Elisabeth Sandlund. En gång ateist. Sedan förvandlad av nattvarden.
Att ta del av Kristi gemenskap lämnar sällan en människa oberörd. Vilka är vi att säga nej till den som vill ge sitt ja till detta deltagande?
LÄGG TILL NY KOMMENTAR