För där, på andra sidan haven kunde man tydligen skilja bättre på nyheter och opinion än vad de svenska medierna påstods göra och dessutom ville man, likt den anglosaxiska pressen upplysa sina läsare i stället för att läxa upp dem.

Det skulle bli en konservativ tidning för en ny tid och på den drömmen tog man banklån och värvade högerorienterade skribenter som Alice Teodorescu Måwe, tidigare Göteborgs-Posten, Ivar Arpi från Svenska Dagbladet och Susanna Birgersson från Expressen. Men till det nya gänget anslöt även författarna Fredrik Ekelund/Marisol M och Nina Lekander för att styra upp kultursidorna och ett antal journalister från bland annat Sveriges Radio för att sköta grävreportage och rena nyheter. I slutet av december hade tidningen alltså fått både kapital, profiler, prenumeranter och namnet Bulletin. Men snart skulle det visa sig att gängets mediala drömkåk hade både asbest i väggarna och läckande tak.

Redan i februari kunde Dagens Nyheter avslöja att ett stort antal av Bulletins nyhetsartiklar var rena plagiat från andra nyhetsmedier. Tryckfrihetsexperten Nils Funcke påpekade att den nya tidningen saknade det utgivningsbevis som är själva förutsättningen för att vara en seriös tidning och i februari lämnade Neuding projektet efter att ägarna lagt sig i de redaktionella besluten. I seriösa medier tar chefredaktörer redaktionella beslut medan ägarna fokuserar på att dra in pengarna.

Sedan detta avhopp har dammluckorna dock stått på vid gavel. En ström av läckta ljudupptagningar, mediala personangrepp och förtalsanmälningar har bekräftat kritikernas föraningar och förskräckt Bulletins prenumeranter. När nu mars går mot sitt slut har samtliga i denna artikel nämnda profiler utom Sanandaji själv lämnat och med den andra chefredaktörens avhopp saknar man ansvarig utgivare, ett måste för tidningar enligt tryckfrihetsförordningen. Det sägs att högmod går före fall och sällan har det illustrerats så väl väl som med tidningen Bulletin. Så, hur kunde det bli så här?

I grunden tror jag att man underskattat hur svårt det är att göra en tidning och att det i sin tur beror på ägarnas yrkesförakt mot journalister. För ser man till Bulletins starka rekryteringar så var det just namnkunniga ledarskribenter och krönikörer snarare än journalister. Och hur bra ledarskribent man än är och oavsett man skriver på ledarsidorna i Bulletin, Uppsala Nya Tidning eller för den delen Sändaren så är man inte journalist utan just skribent. Ledarsidor är en sektion i en tidning där vi som skriver får tänka högt och tillsammans formulera tidningens åsikter i aktuella politiska frågor. Här finns inga krav på journalistisk yrkesmässighet eller objektivitet utan den uppgiften lämnar vi med varm hand till journalisterna på redaktionen. Eller i varje fall gör man det om man vet att respektera yrkesverksamma redaktörer och reportrar och om man vet att skilja på rollerna.

Och här ligger också problem nummer två. Bulletin är inte en del av den seriöst granskande journalistik som vi alla kunde haft glädje av. I stället är de en gren av den sortens åsiktsjournalistik som på senare år suddat ut gränsen mellan tyckande och bevakning. En sådan utveckling leder oss inte närmare kunskap eller sanning. Den leder oss till nya Trump-politiker som misskrediterar de nyhetskanaler och tidningar som ställer kritiska frågor och som speglar samhället som det är istället för hur dessa politiker önskar att det var. Bulletin byggde sitt hus på grus, inte på en stadig grund av journalistisk yrkesskicklighet. Ett sådant fuskbygge är dömt att misslyckas.