REDAKTÖRERNA MINNS Det låg något av nybyggaranda i luften när jag tillträdde som chefredaktör i november 2012.
Inte bara hade vi ett helt nytt samfund att bevaka, själva tidningen hade också ny form och ny utgivningsplan.
Att bygga upp ledarsidan (som min företrädare Anders Mellbourn i stort sett skött själv) blev den första utmaningen. Men till slut kunde vi presentera ett team drivna skribenter; som belyste olika delar av vår nya, spretiga kyrka; Sofia Walan, Göran Gustafson och Joel Halldorf till att börja med, senare också Sune Fahlgren och Philip de Croy.
Både ledarsidan och tidningen i övrigt har präglats av tankar och diskussioner om högt och lågt. Tung teologi varvat med frågor om livsstil och lovsång, församlingars självständighet, missionsarbete, minnen från Kongo, HBTQ (inget i på den tiden) och Israel/Palestina. Samtliga ämnen lika aktuella fortfarande.
Akut namndiskussion
Och över alltihop låg den dåvarande akuta namndiskussionen. Vad skulle GF-kyrkan, Gemensam Framtid, egentligen heta? Diskussionens vågor gick heta i spalterna. Jag minns inte längre Kyrkostyrelsens förslag, bara att det föll under en dramatisk omröstning vid kyrkokonferensen i Karlstad 2013.
Några år senare importerades den så kallade koncensusmetoden från Sveriges Kristna råd på alla konferenser. Naturligtvis efter att först ha genomgått ekluten på Sändarens debattsidor.
Och vad skrev vi mer om då? Tja, frågan om Bildas trovärdighet lanserades hårt på ledarplats av Sune Fahlgren. Under Eurovision i Azerbazdjzan 2012, då Loreen vann var Sändaren på plats för att träffa förtryckta kristna (läs baptister) och människorättskämpar i skuggan av den stora tävlingen.
Gazakriget 2014 (så längesen det känns nu) bevakades på plats av mig och Per-Erik Lund.
Attentatet mot tidskriften Charlie Hebdo den 7 januari 2015 fick vår frilansare Johan Tollgerdt i Paris att jobba hårt och cheferna här i Stockholm att diskutera utrymningsvägar och höjd säkerhet.
En viss tvekan
Det mesta av det vi skrev både inom- och utomkyrkligt, granskades förstås omsorgsfullt av både gamla och nya läsare, och mitt i allt fanns också, upplevde jag, en viss tvekan till Sändaren som gemensam samfundstidning.
En del tycktes tycka att tidningen Dagen vore ett bättre val, andra ansåg nog (och anser uppenbarligen fortfarande) att Equmeniakyrkan borde sköta sin information själv. En dröm som man också försökt genomföra under åren.
Men så småningom har alla sådana försök strandat på grund av finanserna, något som nu också drabbat Sändaren.
Ni har läst det förut, och i många fall framfört det också. Men det tål att sägas igen; nu finns inget forum kvar som kan driva, och kritiskt granska, de folkrörelseförankrade kyrkornas perspektiv och syn på vår samtid.
Men Sändarens trogna skribenter och läsare finns kvar. Vi delar många fantastiska minnen och en gemensam sorg.
Annika Ahlefelt
chefredaktör 2012-2018
LÄGG TILL NY KOMMENTAR