Därför har judar setts som fiender till mänskligheten

Detta har motiverats med bibelord – särskilt från Nya Testamentet. Om detta skriver Leif Carlsson, doktor i religionshistoria och pastor i Equmeniakyrkan. I boken tar han reda på vad Bibeln säger och hur texterna tolkats.
Det var den romerska ockupationsmakten som avrättade ­Jesus. De synoptiska evangelierna lägger dessutom skulden på de judiska ledarna. När det står ”judarna” är det dessa som avses – inte alla judar i efterkommande tider. Ändå har det tolkats så. Det judiska folket har då kallats Kristusmördare. Man har då också hänvisat till den folkmassa som ropade till Pilatus: ”Hans blod må komma över oss och våra barn” (Matteus 27:26).
Johannes lägger däremot enbart skulden för Jesu död på romarna. Ändå är det i hans evangelium de flesta ”judefientliga” texter finns. I Johannes 8:44 säger Jesus till några personer att de har Djävulen till fader. Men detta uttalas då i en specifik situation.

Omvända hedningar

De första kristna var alla judar. När rörelsen växte uppstod frågan om omvända hedningar måste följa judiska seder. Här fanns det olika åsikter och Paulus intog en mellanposition. Hans enda ”judefientliga” text är ett stycke i Första Thessalonikerbrevet (2:13-16). Stycket avviker dock från annat han skrivit. Carlsson tror därför att det rör sig om en annan författare.
I början av vår tidräkning bodde de flesta av världens judar utanför Det heliga landet. I Romarriket hade de ofta en hög social position. De beundrades för sin etik och sin monoteistiska religion. De var också befriade från deltagande i hedniska riter. Därför var de rädda att förknippas med de kristna, som många såg som bråkmakare. 

Ombytta roller

När kristendomen på 300-talet blev statsreligion blev rollerna ombytta. Kyrkofadern Hieronymus (347–420 e Kr) lärde sig visserligen hebreiska för att översätta GT. Men hans kollega Augustinus (354–430 e Kr) ansåg att judarna måste hållas nere – men de inte fick dödas.
Många kristna har varit antisemiter – inte minst Martin Luther. Men det har då nästan alltid rört sig om en religiös judefientlighet – inte en ras­biologisk. Så var det också i Göteborgs Stiftstidning, som Carlsson ägnar ett särskilt kapitel. På 1930- och 1940-talen intog tidningen en klart pronazistisk hållning. 
Leif Carlssons redogörelse är mycket intressant – även om den inte är heltäckande. Men boken passar inte för läsare med en fundamentalistisk bibelsyn.