Katolikernas rådslag i mål – små förändringar att vänta

Någon revolution i katolska kyrkan handlar det inte om. Påven själv är tydlig med att detta bara är en början. Kyrkans biskopar får i uppdrag att leda det fortsatta förändringsarbetet 

Följt och kommenterat

Bengt Malmgren, pensionerad läkare och aktiv i Stockholms katolska domkyrkoförsamling, har på sin blogg följt och kommenterat den synodala processen. Han ser den som en fortsättning på det omvälvande Andra Vatikankonciliet som hölls på 60-talet: 
– Det är ett nytt sätt att fungera tillsammans, att bryta med klerikalismen i kyrkan, säger han. 
– Kanske inga stora nyheter, men det är en viktig text som sätter kraft bakom orden i och med att både vigda ämbetsbärare och kyrkans lekfolk står bakom.  Frågan är nu vad det blir av det hela? Kommer det att glömmas bort ­eller leder det till förändring? 

Allas ansvar i kyrkan

Bengt Malmgren trycker, liksom sluttexten och påven, på ­allas ansvar i kyrkan. Han understryker vikten att Anden måste bära människor, inte helt oväntat med tanke på hans engagemang i katolska kyrkans karismatiska riktning. 
Katolska präster och biskopar klagar ofta på arbetsbördan och över att de känner sig ensamma. Samtidigt har Bengt Malmgren upplevt ett ointresse från vissa ämbetsbärare, trots att man står bakom det som formulerats. 
– Maktstrukturen sitter i kyrkans väggar. 

Undvika låsningar

De som hoppats på att kyrkan genom processen skulle börja att viga kvinnor till diakoner och skapa en öppnare syn på homo-, bi-, trans- och queerpersoner har inte så mycket att hämta i det synodala slutdokumentet. Dessa – med katolska ögon – kontroversiella frågor har förts åt sidan för att undvika låsningar. 
Men sista ordet är långt ifrån sagt. Madeleine Fredell, dominikansyster i Stockholm och en av dem som vill ge kvinnor i kyrkan mer plats, säger att diakonvigning av kvinnor kan komma: 
– Frågan är inte avskriven, när det heter så betyder det mycket när det kommer till Katolska kyrkan.