Det kanske finns en till väg i kyrkoledarvalet

Under tiden sedan kyrkostyrelsen lade fram sina kandidater har fokus legat mycket på huret. Hur har processen med att ta fram namn gått till? Hur gick urvalet, liksom förfarandet med nomineringarna till?

Oaktat att det fortsatt finns saker att diskutera, har styrelsen med kyrkoledare Lasse Svensson (ordningen är sån att kyrkoledaren ska delta i denna process) gjort en bedömning och presenterat en trio de tror kommer fungera ihop. Därefter har det gemensamma kallet prövats.

Nu är det dags att rikta fokus på vad som faktiskt ligger på bordet (om inte ytterligare alternativ ges under kyrkokonferensen).

Å ena sidan denna trio. Med Lasse själv, Joakim Hagerius och Karin Wiborn.

Å andra sidan arvikapastorn Linda Alexandersson. Som Equmeniakyrkan i Arvika under konferensen kommer att lägga fram som eget förslag till en av posterna.

I diskussionen hittills har av naturliga skäl flest frågor gått till styrelsen att besvara. Men om Arvika nu bestämt sig för att styrelsens trio behöver splittras upp, krävs en del raka frågor också till dem:

Vem av Svensson/Hagerius/Wiborn ska petas och varför?

Vad händer om de kvarvarande två kandidaterna väljer att hoppa av ifall Linda röstas in? Hur lång tid ska en ny process isåfall få ta och vem ska göra den?

Ska framtida styrelser ens ta fram kandidater, om den tidskrävande processen ändå bör räkna med att fällas under kyrkokonferensen?

Om svaren på dessa frågor inte är väldigt bra, är mitt förslag att det för samfundets bästa nu visas ett förtroende, trots relevanta frågeställningar om process och nomineringar, för kyrkostyrelsens trio.

Linda Alexandersson har samtidigt klivit fram som en obeveklig ledarkraft i fråga om bland annat migrationsarbetet, konvertiter och opinionsbildning för Equmeniakyrkan.

Kan man hitta en tydligare ledarroll för henne i dessa frågor nationellt, kanske ingen av de inblandade behöver gå emot sitt inre kall att leda sitt samfund framåt de närmaste fyra åren.