De kristna tar mer plats i kulturen, läser jag någonstans. Sant är att fler profiler som också tar mer utrymme profilerar sig som kristna och gör det med stolthet.

Särskilt i medievärlden märks namnen. Joel Halldorf, Essy Klingberg, Josefin de Gregorio med flera.

Men var är namnen när andlighetens profiler rankas på inflytande i sociala medier och digitala kanaler? När maktbarometern presenterades i veckan och den så kallade andliga listan kunde scannas av är det fortsatt en fråga som gäckar.

Herregud & Co som toppar listan är ju av kristen karaktär. De är bäst i klassen på plats 74 totalt. Det enda ”kristna” kontot på topp-100.

Andliga tvåan, Sebastian Stakset, har med sin frimodiga stil klättrat hela 132 pinnar på totala listan till plats 128.

Bland de 1970 mest inflytelserika kontona i Sveriges hela digitala sfär finns bara 13 som på ett eller annat sätt definieras kristna. Några är då också enskilda profiler som egentligen skriver mest om annat.

Kanske beror kyrkosfärens fortsatta digitala irrelevans på okunskap eller dåligt sjävförtroende. Eller i bästa fall på att man inte har tid med det digitala för det fotarbete i det mellanmänskliga mötet som sker.

Någonstans vittnar detta kanske om att kyrkans frågor väcker dåligt digitalt engagemang. Åtminstone är vi dåliga på att skapa engagemang kring dem.

Equmeniakyrkan ligger långt från det digitala toppflödet, Svenska Kyrkan ligger bättre till (148). Av frikyrkosamfunden är det Frälsningsarmén (1 185).

Kanske är det på grund av sin vana att tala om sitt diakonala arbete på ett rättframt sätt som engagerar.

Jag tänker på frälsningsarméns grundare William Booths mytiska fråga ”Why should the devil have all the good music?”. En fråga som resulterade i att samfundet med stort självförtroende tog det bästa av samtidskulturen och gav det en ny ram för att kunna presentera evangeliet i.

Hur talar dagens kultur till sina respondenter - och hur kan vi använda oss av det för att förnya vår relevans. Är det inte en ödesfråga om någon?