För den sociala distans som för många möjliggör en flexiblare arbetstid och effektivare skrivtid är för andra ett fängelse. För kvinnorna som misshandlas av männen de lever med, kan timmarna på arbetsplatsen vara skillnaden mellan liv eller död. Och den sociala distans som vi alla försöker respektera förhindrade inte poliserna att sätta sina knän på amerikanen George Floyds eller svensken Osmo Vallo kroppar tills de dog. Det är därför folkrörelserna är tillbaka, om än i ny form.

Mänskligheten måste helt enkelt bli bättre på att lyssna och lära av varandras erfarenheter och perspektiv. Men vi måste också lära av vår historia, inte minst de mest sorgliga kapitlen. Så när vågorna av förändring drar med sig statyer måste vi vara vaksamma så vi inte kastar ut barnet med badvattnet. Inte för att jag har något som helst till övers för slavhandlare, krigshetsare eller diktatorer utan för att statyer kan vara så mycket mer än en hyllning till fornstora dagar. Rätt använda kan de också bli ett monument över det vi inte vill ska hända igen. Exakt hur urvalet ska gå till är ingen enkel sak så istället för ännu en tvärsäker ledarkrönika i denna infekterade fråga vill jag göra ett försök att tänka och resonera högt.

För å ena sidan är det lätt att förstå rivningsivern och det är dessutom inget nytt fenomen. Att riva det som manifesterar hat och förtryck har många gånger symboliserat såväl mod som upprättelse. Störtas skall det gamla snart i gruset, slav, stig upp för att slå dig fri, som de sjunger i Internationalen. Så var det exempelvis den nionde april 2003 när befriade irakier tillsammans med britter och amerikaner välte den enorma statyn över tyrannen Saddam Hussein på Paradistorget i Bagdad. Så var det när det spanska parlamentet 2008 röstade igenom en lag om att sudda ut Francisco Franco ur det offentliga rummet genom att riva statyer och byta namn på gator uppkallade efter den landets fascistiske ledare. Så var det när Sovjetunionens kommunistiska terrorvälde rasade samman och skulpturer av Vladimir Lenin och Josef Stalin flyttades till historiska skulpturparker. Och så var det när Tredje riket fallit och Tyskland rensade bort statyer och andra symboler för den nazistiska regimen.

Å andra sidan riskerar en utrensning av historiska personer eller för den delen minnesmärken att krympa ner berättelsen om vad vi faktiskt är. För lika mycket som vi människor präglas av vår uppväxt är våra samhällen och stater också berättelsen om dess framväxt. Då duger det inte att riva ner allt som inte passar in i dag, för då blir det inte mycket som får stå kvar. Särskilt som människor är komplexa och förtjänas att hyllas för vissa delar av sin livsgärning men kritiseras för annat. Få, om ens någon av igår delar rakt igenom den moral som de flesta av oss idag tar för självklart. De romerska kejsarna och egyptiska faraonerna var tyranner som byggde som bekant sina imperier och underverk med hjälp av slavar och erövringskrig. Och nog måste det vara skillnad att vädra ut dödsboet efter en störtad diktatur och att på eget bevåg riva ner sånt man inte gillar i en demokrati?

Men om de då får stå kvar är frågan hur vi ska hantera dem. Okommenterade kan de med rätta upplevas som hyllningar men med en skylt eller på andra sätt kan de fortsätta berätta berättelsen om vad vi varit men också vad vi vill bli. Så är det exempelvis kung Leopold II Afrikamuseum. Då var det ett monument över kungens privata kolonialäventyr i Kongo där miljontals människor lemlästas och mördades. I dag är museet en viktig källa för att förstå den kolonialism och raslära som möjliggjorde kungens övergrepp. För som det står i Johannes 8:32, sanningen skall göra eder fria.