Straffskatt eller själsförmåga? Något av det tycks behövas när sparsamhet inte längre sker av nödtvång. Plastpåseskatten förändrade vårt beteende, när regeringen nu tar bort den testas vår förmåga till dygdighet.
Regeringen avskaffar skatten på plastbärkassar. Beslutet, som är känt sedan en tid, är en del av budgetpropositionen 2024 som överlämnas i sin helhet i dag den 20 september. Moderaterna och Sverigedemokraterna har varit motståndare till skatten ända sedan den drevs igenom av den tidigare regeringen, som en del av januariavtalet och just den här punkten var ett bidrag från Liberalerna. Så det torde vara nesligt för klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari att nu behöva vara den som försvarar att plastpåseskatten rullas tillbaka.
Skatten har varit mycket effektiv
Den L-märkta klimat- och miljöministern menar nu att plastpåseskatten inte behövs eftersom Sverige med råge uppfyller EU:s mål om en förbrukning av max 40 plastkassar per person och år. Förra året var svenskarnas förbrukning nere på i genomsnitt 17 plastkassar per person och år. Vad hon inte säger är att innan plastpåseskatten infördes låg förbrukningen på 74 bärkassar per person och år. Det går knappast att dra någon annan slutsats än att skatten varit mycket effektiv när det kommer att styra bort från slentrianmässig användning av plastkassar.
Att vi i stället ökat vår förbrukning av papperskassar, som också belastar miljön, eller att de tygkassar som allt fler använder ofta är tillverkade av bomull som är en mycket resurskrävande textil, eller att en hög skatt på bärkassar av plast ökar förbrukningen av billiga soppåsar på rulle (kanske importerade från Kina?) är samtliga relevanta invändningar. Men om man menar allvar med den argumentationen borde nästa steg vara att se över även dessa typer av kassar och påsar och vad som kan göras i såväl producentled (tillverkning) som konsumentled (förbrukning) för att deras klimatavtryck ska minskas. Konsekvensen av att alternativen i vissa fall är ännu värre, kan inte rimligen vara att dra in den skatt som faktiskt bidragit till en positiv beteendeförändring.
Är man uppvuxen i ett hem där brödpåsar diskas för att återanvändas och papperskassar viks ihop och tas med tillbaka till butiken tills handtagen inte längre håller kan det kännas som en njutbar lyx att dra fram en blank och otummad plastkasse från högen under kassabandet. Det är inte plastpåsen som är grejen, utan känslan av att vara så rik att man inte behöver vara sparsam.
Sparsamhet är en dygd
Men sparsamhet är en dygd och det är precis det vi behöver lära oss på nytt igen. Min mormor visste det och även min mamma, men hon är inte helt representativ för sin generation som är uppvuxen under rekordåren. Det var när välståndet ökade snabbt och allt fler lämnade fattigdom bakom sig, som den så kallade slit- och slängmentaliteten gjorde sitt inträde. Ökad produktivitet tack vare teknologisk utveckling och globalisering, har lett till ständigt billigare varor och större upplevt välstånd. Eller?
Utan att på något vis romantisera fattigdom, innebär välstånd ett slags mättnadsproblem som kan vara svårt att hantera. Hur ska man kunna begränsa sig när man inte måste? Varför vara sparsam om man har pengar?
Hjälpta på traven
En nyckel till att klara den pågående klimatkrisen är att sluta göra saker bara för att vi kan och fråga oss om det är rätt. Ju mer vi har desto större är utmaningen. Många av oss verkar ha blivit hjälpta på traven av en skatt som gjorde ”lyxen” att inte bära med gamla kassar till affären onödigt dyr. Om beteendeförändringen håller i sig när plastpåsarna blir billigare igen återstår att se. Det vore i så fall goda nyheter för både klimatet och vårt själsliga välbefinnande. För de gamla grekerna betydde dygd förverkligandet av en ”själsförmåga”. Anta utmaningen och du slipper skatten!
LÄGG TILL NY KOMMENTAR