Många församlingar har nu lite trevande öppnat för verksamhet i det nya normala. Städgrupper möts för att städa toaletter och göra fint i gudstjänstrummet. Gudstjänstvärdar finns på plats för att möjliggöra gudstjänsten. Ombud deltar online i kyrkokonferensen. Listan över allt ideellt arbete och alla ideellt arbetande i Equmeniakyrkan är lång och imponerande – men inte självklar.

Det är så lätt att ta rena toaletter, våttorkat kyrkgolv och ombud i konferensen för givet. Vad är egentligen hemligheten till detta engagemang? Frågan blir brännande när det inte är någon kö till sådana uppgifter. Snarare tvärtom. Flera församlingar köper numera städtjänster av städbolag. Nya verksamheter utvecklas inte, därför att det saknas frivilliga ledare och annat engagemang.

Fortsätter utvecklingen så här blir frikyrkorörelsen också en prästkyrka och de förtroendevaldas församlingar. Den har en försvagad folklig rörelse, färre eldsjälar, ett minskande delat ansvar. Och i förlängningen leder det till ett sämre samhällsklimat om den ideella sektorn drastiskt krymper.

Problemen återspeglar en allmän trend i Sverige. Idéburna folkrörelser är på väg att bli serviceinriktade med kunder. Ideella organisationer förändras till tjänsteproducerande verksamheter med duktiga förvaltare. En kristen församling är inte längre vad dess medlemmar gör den till.

Forskning visar att det som gör att människor börjar arbete ideellt är att de får en inbjudan, blir övertalade, blir lockade eller utmanade till det. Avgörande för om den ideella kommer att fortsätta är om personen finner uppgiften meningsfull för sig själv och känner delat ansvar.

Jag tror att det behövs en levande teologi för idealitet. Frikyrkliga församlingar har sin existens baserad på principen om det så kallade ”allmänna prästadömet” (1 Petr 2:7), som innebär att alla är delaktiga i ett ”prästerskap” och i ”ett folk som ska förkunna Guds storverk”. Idealitet beskrivs också som ”levande stenar i ett andligt husbygge.” Med andra ord innebär det att ingen förmer än den andra, men vi har olika uppgifter i det gemensamma uppdraget Gud gett sin församling.

Vägen in i denna ”ideella sektor” är dopet till Kristus. Ett medlemskap på dopets grund betyder i sak att man inte ser sig själv som ett objekt för församlingens verksamhet, utan ett subjekt. Alla döpta är alltså invigda till tjänst, inte bara pastorn, diakonen eller de förtroendevalda i styrelsen.

I praktiken verkar dock principen om det ”allmänna prästadömet” för många enskilda och församlingar vara munnens bekännelse. Principen lever inte i hjärtat. Dessutom saknas det i många församlingar en medveten strategi och ledarskap som gör denna idealitet möjlig. I stället för att bemyndiga och utrusta människor för uppgifter i Guds rike är man upptagen med att ”nå ut”.

Ideellt arbete i en församling handlar inte främst om att spara pengar, utan det skapar förutsättningar för människor att lära känna varandra mer på djupet. Visst kan det uppfattas som en dröm att ha en städfirma som gör jobbet, men vilken typ av mötesplatser skapas då för medlemmarna? Blir församlingen bara de intellektuellas och frommas gemenskap? Tro tar sig uttryck i handling och delas. En levande tro vill inte sitta still.