Nato. Vår natoansökan har kastat Sverige in på en spelplan som är långt över landets huvud. Nu gör vi bäst i att hålla det kallt och fortsätta odla vår långa fredstradition medan de gamla imperierna fäktas med oss som vapen.
Fram till för mindre än ett år sedan var Natofrågan av sådan natur att Sverige väl aldrig skulle ens behöva överväga tanken. Men det var då.
Sverige och Finland har ansökt om Natomedlemskap. Att man gjort det nu och utan uppenbar plan B innebär:
1. Att det finns få eller kanske inga vägar tillbaka i närtid.
2. Man har fått tydliga indikationer att få komma med snabbt.
28 av 30 länder har redan ratificierat de nordiska ansökningarna och Ungern sägs vara på god väg att göra det samma.
Men ett av unionens militärt starkaste länder, Turkiet, står emot. Huvudargumentet från president Erdogan till varför, har hela tiden varit de bägge ansökarländernas påstådda kopplingar till kurdiska terrorgrupper, i synnerhet Sverige. Därför var det en stor punkt i det avtal som slöts mellan länderna.
Återöppna exportmarknaden
Sverige har, trots kritik, hållit sin del. Inklusive att återöppna exportmarknaden för svenska vapen till Turkiet.
Men de djupa böjningarna för presidenten verkar inte hjälpa. Att han nu underblåser antisvenska strömningar efter dansk-svenske extremisten Paludans koranbränningar avslöjar något mer om hans bakomliggande idé kring sin obstruktion.
Inte bara för sina hemmaväljare, som ofta nämns som potentiell målgrupp, men för världen, vill han visa sig som en stark och orrublig ledargestalt.
Att han under de senaste åren offentligt vurmat för det ottomanska Imperiet, och indirekt hans strävan att vara dess sultan, borde få oss att rygga tillbaka lika mycket som Putins tendens att se sig som ny tsar.
En tydlig symbolhandling i detta led var omdanandet av (museet) Hagia Sofia till en verksam moské, invigd av en imam med det ottomanska svärdet i sidan.
Antagonister verkar trivas
Kanske är det inte konstigt att dessa två antagonister verkar trivas – kanske när de bägge en inre önskan att se världen delas upp sinsemellan.
Ett väldigt Konstantinopel och ett väldigt Istanbul om man så vill. Ett som vill ena den gamla kristna världen i konkurrens med Rom/USA, och ett som vill ena den sunnimuslimska i konkurrens med framför allt Saudi.
Att vara kristen, shiamuslim, journalist eller bara intellektuell är ett allt svårare företag i ett land som Turkiet.
Landet blir på det sättet alltmer apart i ”demokratialliansen” Nato.
Men för länder som Turkiet och Ryssland finns alltid det imperiska kvar som en fond. Det är inte det enklaste för en vanlig svensk, van vid fredliga århundraden, att greppa.
Den stora motståndaren blir därför det rådande imperiet. USA. Medan Ryssland testar musklerna i strid verkar Turkiet
se hur långt det går att pusha amerikanerna vid förhandlingsbordet.
Sverige och Finland lär alltså inte vara huvudmålet i det maktbråk de befinner sig i.
Uppenbar chimär
Att förlita oss på en allians för evig fred är alltså en uppenbar chimär. Att däremot tro på individens möjlighet att vilja vara med och bygga bättre och fredligare samhällen är beprövat. Inte minst genom kyrkans tvåtusen-åriga verksamhet.
Som svenskar har vi sett att detta företag också i sekulär version fungerat i enlighet med Kristus universella princip om fred – Saliga de som håller fred, de ska kallas Guds söner.
Sändarens linje inför det oundvikliga Natointrädet blir därför att, både innan och efter medlemskapets slutliga ratificiering, verka för dessa fredsprinciper som fått vara rådande under lång tid i landet. Att vara en aktör för nedkylning snarare än upptrappning, för medling före krig. Förståelse framför misstolkningar.
Som kristna vet vi att det mörker som följer maktfullkomligheten bor i allas våra hjärtan. Men vi vet att det finns ett ljus som kan övervinna – och därför är vår roll i den stora fredskampen alltid något att odla i våra gemenskaper.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR