I måndags förlorade statsminister Stefan Löfven misstroendeomröstningen i Riksdagen. Det tillhör parlamentarismens grunder att regeringen måste åtnjuta Riksdagens förtroende och möjligheten till misstroendeförklaring är ett av de instrument som garanterar att så är fallet. Utan sådana instrument finns ingenting som säkerställer att väljarna via de framröstade riksdagsledamöterna har inflytande över vem som bildar regering. På så sätt är möjligheten att väcka frågan om misstroende en central och omistlig del i representativ demokrati.

Det som är en central och omistlig del i vår demokrati måste vårdas. Ingen annan kan vårda misstroendeförklaring som demokratiska instrument än riksdagens ledamöter och partier. Om det istället börjar vanvårdas beträder våra främsta företrädare ett sluttande plan där misstroendeförklaringar kan användas lättsinnigt och statens styre av det svenska samhället blir allt svårare och demokratin riskerar att fungera allt sämre.

Inför votering om misstroende har ett sätt att behålla politikens allvar varit att hålla samman ett missnöje över regerings handhavande i en politisk fråga med önskan om dess avgång. Men i måndagens misstroendeomröstning misslyckades de flesta partierna med detta. Orsaken till misstroendeomröstningen var kritiken mot januariavtalets punkt om fri hyressättning och en utredning som rekommenderar regeringen att införa marknadshyror.

Sverigedemokraterna önskade att avsätta Löfven som statsminister och är motståndare till marknadshyror. Även om de inte talat så mycket om sitt motstånd till marknadshyror så genomdrev partiet en misstroendeförklaring i riksdagen på frågan. För övriga partier som var med och röstade mot Löfven finns inte denna kombination. Vänsterpartiet är också kritiska till marknadshyror, men de har inte någon annan kandidat till statsminister än Löfven. Moderaterna och Kristdemokraterna ville ha bort Löfven från statsministerposten, men vill annars införa marknadshyror. Motiven för hur dessa partiers riksdagsledamöter röstade i måndags är således vilseledande.

Nu har riksdagsledamöterna beträtt det sluttande planet och en gräns har passerats. Nu är det möjligt att samla ihop vilken samling riksdagsledamöter som helst för att på grumliga grunder genomdriva en misstroendeförklaring mot statsministern. I måndags var det Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna. Nästa gång kan det vara en annan ohelig allians av partier som inte heller har någon som helst vilja att ta ett gemensamt ansvar för den uppkomna situationen.

För att skydda ett så viktigt demokratiskt instrument som en parlamentarisk misstroendeförklaring tycks det kräva andra regler än de nuvarande. Vi kan då hämta inspiration från andra länder. I Tyskland är ett krav för att få förklara misstroende mot regeringen att de partier som lägger förslaget utgör en parlamentarisk majoritet som avser att ta över regeringsansvaret efter omröstningen. Sådana regler skulle ha omöjliggjort måndagens misstroendeförklaring i den svenska riksdagen. Efter måndagens misstroendeförklaring har Löfven en vecka på sig att fatta beslut om han vill utlysa extra val. I så fall bollas frågan tillbaka till väljarna. Att kräva att de politiska partierna tar ansvar över situationen efter en misstroendeförklaring skulle förskona svensk politik och oss medborgare från fler vilseledande misstroendeförklaringar.

MAGNUS HAGEVI
sandaren@sandaren.se