När kyrkan år 1088 började etablera institutioner för bildning fick de namnet universitet (av latinets universalis, ”allmän”). Det första ämnet man samlades omkring i universitetet i Bologna var romersk rätt. Numera heter det juridik. I det nya universitetet i Uppsala 1477 var huvudämnet teologi, såsom på alla universitet då. Där skulle ju kyrkans ledare utbildas.

Dagens universitet och högskolor i Sverige är konfessionsfria. Teologi är ingen prioriterad vetenskap. Idag finns en mångfald av ämnen och utbildningar. Frågan är om betydelsen av universitet ändå lever kvar, alltså att det finns kunskap som är allmängiltig, nyttig för alla.

Denna tanke om universalism är framträdande i kristen tro. Därför gav kyrkan lärosätena namnet universitet. Det uttryckte övertygelsen om en värld, en mänsklighet, en Gud – om än i en mångfald med lokal karaktär. Redan i den tidiga kyrkan fanns teologi om universell frälsning, om ”alltings återställelse”.

Mitt intresse för universitetens och kunskapens karaktär väcktes till liv när jag läste Bengt Kristensson Ugglas nya bok om vetenskaplighet (”En strävan efter sanning”, 2019). Hans tankar om vetenskap blev för mig lika mycket en berättelse om kristen tro och en förståelse av församlingen som ett slags universitet.

Även den tidslighet som författaren ger vetenskap, bör gälla kristen tro. Han lyfter fram vetenskap som ett ”eskatologiskt projekt” och därmed som ett ”kunskapsäventyr”. På motsvarande sätt ser jag tron som en upptäcktsresa och inte som absoluta positioner. Trosläror representerar ofta en tillplattad verklighet utan någon förankring i konkreta sammanhang.

Kristensson Uggla menar att föränderlighet präglar all vetenskap, men ändå är den inte godtycklig eller relativistisk. I den pågående coronakrisen har vetenskap fått en mycket central roll men visat sig inte kunna leverera något facit. Kunskapsläget förändras dag för dag. I det läget har vetenskap blivit en förebild för ödmjukhet och inte tvärsäkerhet.

Detta borde också vara kännetecken på kristen tro och bildning. Kristen tro är något levande. Kunskapsläget förändras kontinuerligt. Anden vägleder oss. Det finns mer sanning. Därför är nyfikenhet en drivkraft i kristen tro och bildning. Då rör vi oss bortom ett binärt tänkande av sant eller falskt. Vi strävar istället efter fullhet. Vi söker efter vägar till en mänskligare värld. Vi bär på ett hopp som motverkar likgiltighet och självupptagenhet (1 Joh 3:2).

Vetenskap är en social praktik, och det är också tron. Det innebär att vi kan se samtal vid kyrkkaffet, församlingsmöten och styrelsearbete som former för ”institutionaliserade konflikter”, där vi ska vara oense, stå för olika perspektiv och lägga fram konstruktiva förslag. Då kan vi på ett begåvat och produktivt sätt ta och ge, och tillsammans ”avgöra vad som är Guds vilja” (Rom 12:2) och ”väsentligt” (Fil 1:10). Församlingen utgör alltså ett tolkningslaboratorium, där idéer och erfarenheter konkurrerar, men inte människor.

Kristensson Uggla gör i sin bok upp med vetenskap som reproducerar myter om en motsättning mellan tro och vetande, om upptäcktstanken och objektivitet. På ett motsvarande sätt menar jag att kristna behöver göra upp med seglivade myter om bibeltro och bibelvetenskap. Den uppgörelsen behövs för att minskande bibelbruk och dålig kännedom om bibelns berättelser ska kunna vändas till ett nödvändigt kunskapslyft i kyrkan.

Att vara församling är, som sagt, att vara ett slags universitet.